Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vårt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårt lif.
Af
Banktjänsteman O. BÅNG.
Tvenne små mångfärgade fjärilar glänste i solljuset och ilade
af och an på sina lätta vingar omkring mig. där jag satt ute
på den gröna ängen i Guds fria, härliga natur. För ett år sedan
hade jag iakttagit samma små varelser under helt andra
omständigheter – de förde då ett trögt och tungt krälande lif på ett
kålblad. Och fram mot hösten växte ett trångt och tunt skal omkring
dem. Så somnade de in i vinterdvala utan att de själfva så noga
märkte det. De kände det icke mera trångt och tungt omkring
sig, deras krälande tillvaro var öfverstånden, de hörde icke
höststormarnes vilda tjut, de ledo icke af vinterns skarpa köld, de
hvilade så ljuft i sin puppa. Deras fridfulla sömn varade flera
månader, men för dem syntes det blott som en vanlig natt. De
uppväcktes ej ens af vårstormarnes häftiga brytning och dån, som
annars gjorde en hel del insekter yrvakna. Men när solstrålarnes
uppståndelsekraft verkade på det tunna skal, som omgaf dem, och
kom detta att spricka itu, då kände de en förunderlig kraft, en
pånyttfödelsens gestalt intaga hela deras väsen och omdana
detsamma – de fingo vingar, lätta, behagliga vingar »som dufvorna
hafva». Det första deras blick riktades mot och såg, var – solen.
Det första deras vingpar höjde sig mot, var – solen. Och sedan
sväfvade de omkring hela sommaren, dels i den rena blå höjden
och dels öfver de härliga blomsterängarne på den i vår- och
sommarskrud iklädda sköna jorden, badande sig i solljusets härliga
glans. Det gamla var förgånget och allt hade blifvit nytt.
Af denna iakttagelse erhöll jag en bild af människans lif och
nedanstående tankar framstodo för mitt inre.
*
Människans jordelif. – Om människans tillvaro här på jorden
yttrar sig gudsmannen Moses, om hvilken det dock heter att
hans kraft icke försvagades intill hans död, sålunda: »Vårt lifs dagar
äro sjuttio och till det högsta åttio år; och då det bäst varit
hafver, har det möda och arbete varit, ty det går snart sin kos,
likasom flöge vi bort.» Ps. 90: 10. Hvem vill eller kan jäfva detta
uttalande? Den erfarenhet af lifvet som Moses och hans samtida
på sin tid – fyra tusen år tillbaka i tiden – gjorde, den
erfarenhet hafva alla släkten och generationer under de svunna seklerna
sedan dess fått göra och nutidens släkte får mer än kärt är bekräfta
sanningen däraf. Tidens kraf och fordringar hafva icke så litet
stegrats sedan Moses lefde och kunde gudsmannen nu blicka ut
öfver de myllrande människoskarorna på vår jord och se all dess
möda och arbete, all dess sträfvan, oro och traktan, förvisso skulle
han då inlägga mycket starkare uttryck i sitt förut fällda omdöme
om lifvets kamp och strid, arbete och möda för människan.
De lyckliga barndomsåren, utan möda och arbete, under
munter lek dagen om, äro icke så många. De försvinna så fort.
Tidigt begynner skoltiden och då gäller det sedan att knoga och
arbeta om man skall följa med – blifva något i världen och icke
komma på efterkälken. Sedan, efter en lång tids studier, då man
åtminstone vissa tider måst stiga upp kanske klockan fyra eller
fem om morgnarna och hålla i till sent på natten för att hinna
med och icke blifva kuggad i sin examen, och kommer ut i lifvet
– hvad bjuder då detta på? Jo, på möda och arbete så framt
man icke skall blifva samhället till tunga. Och arbetaren, som icke
haft medel eller tid eller sinne för studier, utan ägnat sig åt
lifvets praktiska värf – ja, han måste följa med herregårdsklockans
ringning eller fabrikspipans blåsning tidigt på morgonen och hålla
ut till sent på kvällen och i många fall för en alltför liten
dagaflöning, så knapp, att den nätt och jämt räcker till för hans små
behof – det är möda och arbete, och då är ändå lifvet som bäst.
Uppifrån sedt kräla människorna liksom maskar på Guds gröna
jord – kålbladet. Deras hufvudsakliga sträfvan går ut på att få
stilla sin hunger och törst. Dock, när man blott har hälsa och
krafter och lust för arbete, då går det, då är mödan ljuf och
lifvet solljust och lätt; ty det är ändå något stort och skönt i lifvet
att ha blifvit danad till människa.
Men så komma motgångens tider, missräkningar göra sig
gällande och pröfningar af många slag inställa sig. Man vet icke
hvarifrån allt kommer eller hvarför det drabbar uppå. Alltnog:
lifvet blir mörkt och bekymmersamt Seglatsen försvåras af storm
och yrväder – det »yr från alla håll.» Sjukdom inträffar, både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1901/0027.html
