Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristus dödens motgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla ondskan till buds stående medel. Ur samtliga dessa
experiment, såväl under hans lif som i hans död, framgick,
ätt hvarken synden eller döden rådde på honom.
Ty väl vardt han dödad, men dels skedde detta frivilligt,
i det han själf gaf sitt lif i döden, dels uppstod
han åter, döden till trots. Härigenom vardt han befunnen
vara ett verkligt motgift mot synden och mot
döden, ett motgift, inför hvilket synden mister sin udd
eller makt att fördöma och blir i stället själf fördömd,
och döden mister sin förmåga att behålla dem, som tillhöra
Kristus. Såsom det heter i Rom. 1: 4: Kristus
har kraftigt blifvit förklarad vara Guds son genom
uppståndelse från de döda; och i Ebr. 5: 8: Kristus
lärde lydnad af det, som han led, och blef, då han
vardt fullkomnad (d. v. s. då det experimenterats till
slut), en orsak till evig frälsning för alla, som lyda
honom. Tydligare, än det sker i dessa ord, kan Kristus
icke framställas såsom motgift mot synden och
döden. Alla, som tro på honom, komma därför till evig
frälsning.
II.
Men motgiftet, Kristus, måste bringas i verklig ,beröring
med giftet synden. Mot en sjukdom i blodmassan
betyder ett motgift, som lägges utanpå huden, intet;
och i de flesta fall icke heller ett motgift, som
föres samma väg som födoämnena in i kroppen. Så
blir Kristus oss icke till någon nytta, därest han icke
blir hjärtats lif genom tron. Många människor hafva
den rätte Kristus, men hafva honom blott i kunskapen
och i bekännelsen, i ordet och i predikan, i dopet och
i nattvarden. De tala om och lita på Kristus, ofta fastare
– tyckes det – än andra; men allt är blott utanverk,
utan något hjärtegrepp i deras inre, och utan verkligt
helgande inflytande på deras lif. De hafva det
rätta medlet, men det är ännu blott utanpå och har
ännu icke kommit i verklig beröring med deras onda,
deras synd och död. Om ett dugligt motgift införes i
blodet och kommer i beröring med sjukdomsgiftet, så
uppstår alltid feber, ofta nära till döds. Detta febertillstånd
kallas, så betecknande, för reaktion, d. v. s. motgiftet
reagerar mot det onda och söker aflägsna det.
Så uppstår alltid nöd och suckan för ens många ,synder,
hvarhelst Kristus bor i hjärtat. Sådan reaktion
emot synden är alltid ett tecken till andlig hälsa, bättre
till och med än andlig glädje. Ty glädjen kan vara blott
känsloverk, likt då ett intaget läkemedel upplifvar modet
och krafterna för en stund. Men den dagliga syndanöden
är ett bevis på, att Kristus och synden råkat
ihop i ens hjärta, och detta blir alltid till den senares
fördärf och dymedelst till hälsa och lif.
På denna inre kamp syfta de djupa orden i Joh.
8: 51: Om någon håller mitt ord, skall han icke se
döden till evig tid. Det är ju ett starkt läkemedel, ett
riktigt dödsmotgift: icke se döden! Men villkoret var
detta: hålla Jesu ord. Hvad vill det då säga att hålla?
Ty därpå hänger här allt. Grundtextens ord på hålla
betyder egentligen speja på, vakta, bevara, gömma.
Det, som man spejar på, bevarar och gömmer, är Jesu
ord. Så gör man för ett verkligt hjärtebehofs skull,
uppkommet genom erfarandet af syndens förfärliga makt
och ens egen lika förfärliga vanmakt. Erfarenheten
häraf är lik den, då någon fått dödande gift i sig. Hela
hans varelse fylles af längtan efter ett motgift. Ändtligen
erhålles detta. Den förgiftade griper efter det,
hans ögon hvila på det, han begär strax få det infördt
i kroppen. Ty därpå hänger, om lifvet skall räddas.
Just så med Jesu ord under erfarandet af syndens makt.
Hjärtats hela traktan och lit äro ställda på detta ord,
ty det är det enda, som kan rädda ur synden och från
hennes lön döden. Med denna traktan och lit till Jesu
ord följer ock lydnad för detsamma. Ty man lyder
alltid hvadhelst man älskar. Dock icke så, att lydnaden
är ett lätt verk. Nej, därtill är syndens motmakt för
stor. Nästan på hvarje steg af denna inre lydnadsväg
möter dels ens egen onda vilja, dels världens, omgifningens,
sedens och förhållandenas motstridiga vilja.
Äfven här blir en inre feberkris. Den gäller, hvilkendera
som skall råda, min och världens eller Kristi vilja.
T. ex. jag bör och vill vara ödmjuk; men nästan oöfvervinnelig
förnimmes den inre hårdheten, styfheten och
stoltheten, påverkade af den allmänna uppfattningen i
världen, att endast den är och vinner något, som står
på sig och håller fram sitt. Äfven bör och vill jag vara
kärleksfull och godhjärtad emot alla; men huru predikar
det icke inom en, huru den och den icke uppfört
sig så, att han är värd kärlek och godhjärtenhet. Jag
vill ock vara barmhärtig och gifmild; men huru kännes
det icke, som om penningar och ägodelar vore alldeles
fastväxta vid hjärtat. Jag ville ock vara ifrig i Jesu
namns bekännande och verksam för hans äras utbredande;
men huru motvilligt gifva icke makligheten och
bekvämligheten och månheten om egen ära med sig.
Jag ville slutligen hafva min skatt och min umgängelse
i himmelen, där Kristus, min brudgum, är och där mitt
rätta hem är; men huru tynga och draga icke tingen
nedåt, hotande att alldeles förkväfva anden i det förgängliga.
Si, sådant får den erfara, som af hjärtat håller
Jesu ord. Sådant erfara aldrig de, som antingen icke
alls bry sig om att hålla hans ord eller hålla dem blott
ytligt eller blott i vissa, icke köttet synnerligen motstridande
fall. Emellertid, om än kampen är hård, lycklig
och salig dock den, som håller Jesu ord och håller dem
allesammans och håller, dem ur hela hjärtat. Han skall
icke se döden till evig tid. Det har Kristus själf sagt.
III.
Men icke blott, att Kristus i oss blir ett dödens
motgift, äfven vi själfva varda härskare i lif genom
honom. Orden härom i Rom. 5 kap. äro så öfverväldigande
stora och rika, att man vanligtvis går förbi dem
af fruktan att annars säga och tro för mycket. Det är
ock endast genom det öfverväldigande stora, att Gud
gaf oss sin egen son, som någon dödens varelse kan
våga tro sådant. Dock, det är apostelns lära. Ty hör
huru han säger (v. 17): Om döden medelst den enes
öfverträdelse har härskat (egentl. haft konungavälde)
genom den ene, så skola mycket mer de, som undfå
nådens och rättfärdighetens gåfvas öfverflöd, härska
(egentl. hafva konungavälde) i lif genom den ene, Jesus
Kristus. Och i 21 v.: Liksom synden har härskat medels
döden, så skulle ock nåden härska genom rättfärdighet
till evigt lif genom Jesus Kristus, vår Herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
