Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mans sida. Det var blott ett par år sedan hennes mor jordats,
och den gamle knarrige styvfadern hade hon aldrig älskat.
En beklämmande ensamhet, en gnagande rådlöshet grep
henne, och hon, som alltid sprungit så lätt i alla ärenden,
kände fötterna tunga, som om träskorna varit av bly i
stället för trä.
— Du Jakob, sade hon, vad jag tycker, det skulle varit
roligt, om • mor hade levat och kunde kommit till oss då
och då.
— Kan väl förstå det, svarade han. Men nu blir du ju
snart mor själv och får mycket att tänka på. Fast nog
tänker jag själv många gånger på min gamle far — Gud
välsigne honom, där han ligger...
Nej, han förstod det inte. Det var som om mannen vid
sidan varit henne oändligt främmande, vart bar det hän,
vad ville han göra med henne ? Hon visste intet, visste blott,
att allt hade gått för fort, hon hade knappast hunnit
tänka något förrän nu. Hon var bara tjugotre år, men
hennes ungdom var oåterkalleligen förbi. Den hade varit
full av arbete och stränghet, men o, hur ljus och lycklig den
ändå hade varit! Alla hade varit nöjda med henne, alla
hade tyckt om henne och aldrig förr hade hon känt någon
ensamhet.
Aldrig förr hade hon betraktat sitt förflutna, aldrig hade
hon egentligen betraktat något alls. Allt hade hon tagit
— 14 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
