Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TV-föraktet är ett klassförakt. Starkt utbrett bland
socialistiska intellektuella.
Denna konstuppfattning har också en annan sällsam
aspekt. Skräcken för det dokumentära. Att känna (även
socialrevolutionärt) till överklassens förnöjelse — det är
kultur. Konst. Att redigera ut den samtida verkligheten,
det är «dokumentärt», kanske hederligt reportage till
och med. Men konst är blott sådant som överklassen
(inklusive våra vänsterbyråkrater) «känner» TV ger
publiken tittrör in i verkligheten. Det som sker nu. Det
som skett då. Direktare än någon journalfilm gjorde.
Denna direkthet oroar.
Inom en annan form, den litterära, upplevde jag detta
mycket starkt när jag gav ut « Rapport från kinesisk by».
En förlägen och förvirrad tystnad. Små harklingar i
pressen: «Myrdal har gjort det lätt för sig.» En klagan över
att jag bara samlat, redigerat och slipat en verklighet
innan jag presenterat den, inte också tuggat, insaliverat
och hostat upp en känsloverklighet. Det fanns bara en
enda kritiker i Sverige som insåg att även det
dokumentära (i synnerhet det dokumentära) var ett «litterärt»
arbete. Att det inte bara var att trycka på en knapp och
låta världen skriva sig. Han hörde att bönderna i Liu
Ling bröt lite på dalmål. För övrigt var den svenska
kritik jag fick totalt utan värde. Då ingen visste hur
materialet skulle klassificeras (och var osäkra om jag «ljög»
eller kanske diktade och egentligen inte förstod
någonting) och inga signaler hissats utifrån kunde kritiken
bara mumla. Ingen ville reta mig. Ingen vågade riktigt
heller tycka själv. Först när arbetet presenterats i andra
kulturer och på andra språk och där fått både en saklig
(delvis uppskattande, delvis kritisk) och en litterär kritik
började man här i Sverige skriva om den «välkända»
eller «betydelsefulla» boken. Men detta är inget privat
problem (att JM vore oförstådd). Detta är samma problem
som inställningen till TV. Trots alla stora ord om
gränssprängande konster och öppna konster begriper
man inte det dokumentära arbetet och dess möjligheter.
Så till exempel Artur Lundkvists fras om
dokumentärfilmer utan konstnärliga ambitioner. Det är inte bara att
han har fel. Han begriper helt enkelt inte. Och han är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
