Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 118 —
gården Hon kom, jag tog henne vid min
arm, och vi spatserade i alléerna, till det
mesta tigande. \äl var det min afsigt att
tala, men aftonen var för skön och mitt hjerta
för fullt. Slutligt kommo vi ned till
stranden. För ett år sedan hade jag en dylik qväll
stått med Rosa på samma ställe. Allt var
lika som då; blott hon — — men jag säg
äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, dä
lion kom ut från den skymda gången, och
den stora klara sjön, med dess stränder
och holmar, och den sjunkande solen, och
det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för
hennes anblick. "Det var här," .sade jag åt
Rosa, "du engång gjorde mig en fråga, som
ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig."
"Hvad frågle jag då?" sade lion och såg
mig an med förundran.
"Litet, ganska litet; det var knapt en
fråga, det var en suck, en kort bön. Men du
hvilade här, efter att hela dagen hafva
sysslat med blomstren i trädgården. Sjelf salt
jag nära intill och såg än på nejden och än
på dig, ty ni liknade hvarandra då, mera än
nu, och likheten gjorde mig lycklig. När
då hvarje flägt lagt sig, och sjön speglade
jorden och skyn, och skyn, som en
spegel, återstrålade jordens alla blomsterfärger,
och solen i famnen af sitt ljus omslöt allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
