Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre,
han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt
intill sig.
— Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att
göra sig lös.
— Jag menar ... Jag menar, att jag inte ska gifta mig
med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.
— Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande
strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig
lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det
inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med
hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.
— Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå
från dig för några barnsagors skull!
Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs
endast ett sätt att jaga bort honom.
— Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn,
medan du har varit borta?
— Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill
låta folk tro.
— Jaså, det tror du.
— Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån
dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt,
låge du nu på sjöbotten.
— Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.
— Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv
rösten av oro. Ljug inte!
— Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde
undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick
in i huset.
Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga
plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje
ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant,
att jag ska dö denna dag", tänkte han.
Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig.
Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och
tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och
kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
