Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - På Oljoberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under den stora
sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde
följa Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta
sig. Då kom Gabriel ut till henne.
— Det är ibland så, sade Gabriel, att människor kan
bli glada över sin olycka och bedrövade över sin lycka.
Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom
med förskrämda ögon. Hon sade ingenting, men han förstod,
att hon tänkte: "Kommer du nu också för att hetsa och
förfölja mig?"
Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula,
men i nästa ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.
— Då det finns någon, som man håller mer av än allt
annat, sade han, så är man allt rädd att förlora henne. Och
man är allra mest rädd att förlora henne på det sättet, att
man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att hon inte kan
tillge och förlåta.
Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och
Gertrud blev inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg,
att hon en gång hade drömt, att hon stack ut Ingmars ögon.
"Nu visar det sig, att detta var en sann dröm och att jag
verkligen är hårdhjärtad och hämndgirig, som jag var då
i drömmen", tänkte hon. "Ingmar kommer säkerligen att
förlora sin syn för min skull." Hon blev djupt bedrövad,
men den stora vanmakten, som höll henne bunden, vek inte
fördenskull, och ännu då natten kom och hon lade sig att
sova, hade hon inte kunnat fatta sitt beslut.
På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig
till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan
hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde
gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle
besluta.
Under hela vägen kämpade hon med samma tunga
vanmakt. Hon såg vad hon måste göra, men hennes vilja var
förlamad och kunde inte övervinna det, som höll henne
bunden.
Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala,
som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
