Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ingen människohand har kommit vid honom, sade
Ljung Björn.
— Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.
— Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn.
När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin
upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till
oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre
hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon
kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade,
och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men
mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom
närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen
för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att
vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin
återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in
luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck,
och gick emot mrs Gordon. "Hur har ni kommit hit?" sa
han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på
honom och sa: "Gud har hjälpt mig." — "Jag ser det",
sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck.
"Jag ser vem som ledsagar er." — "Jag ser också vem som
ledsagar dig", sa då mrs Gordon. "Det är Satan."
Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att
se på henne, utan han vek omigen baklänges med armen
för ansiktet. Och mrs Gordon följde efter honom och sträckte
ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära med
ett finger. "Jag ser, att Satan står bakom dig", upprepade
hon, och nu var hennes röst stark och förfärlig.
Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi
sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på
samma gång ropade vi: "Satan! Satan!"
Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän
ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi
sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan
ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville
öppna den, ropade vi alla än en gång: "Satan! Satan!" Och
då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
