Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Dervischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla
förhoppningar och drömmar smulades sönder inom henne.
— Har han inget, inget annat att lära dem? frågade hon
än en gång.
Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några
tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo
ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par
trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd,
blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig
alltmera våldsamt. Flera av dem kastade av sina fezer och
turbaner och löste upp sitt hår, som var nästan alnslångt.
De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig, så att det långa
håret än for fram över deras ansikten, än flög bakåt ryggen.
Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo som
döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till
krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.
Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött.
Den sista förhoppningen var död. Det fanns ingenting annat
kvar än djup vedervilja. Hon gick till utgången utan att
ens se bort till honom, som hon nyss hade trott vara den
utsände frälsaren.
— Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de
stodo på gatan. Tänk sådana lärare, som här fanns förr
i världen, och nu går den där mannens undervisning bara
ut på att få dem att svinga och svänga som galna!
Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de
stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.
— Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och
såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro glödande av
vrede.
— Ja, sade Ingmar utan tvekan.
— Gjorde det dig så ont, att jag var lycklig, att du måste
visa honom för mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig
förlåta dig, tillade hon om en stund.
— Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla
fall lov att göra det, som är rätt.
De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar
med ett förbittrat skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
