Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god
mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom
det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all
hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv:
"Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot
henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov
att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en
man, som vill ta vård om henne."
Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött.
Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par
veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne
om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen
hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.
Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och
Ingmar gick ensam hemma.
Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han
kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro.
Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och
lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all
trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.
På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon
satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna
vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick
hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.
— Ser du, det har kommit över mig något så
besynnerligt, sade han.
— Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.
— Det är så, att jag har börjat tycka om dig.
Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött,
att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.
— Det är allt för sent nu, sade hon.
Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon
var.
— Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade
han.
— Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.
Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne
kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
