Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt
nog, jag, ser du.
— Nej, sade Ingmar, jag ser ju, att det var en lek för dig
hela tiden.
— Jag förstod inte vad jag hade gjort, förrän jag fick
veta, att Gertrud hade smugit sig bort från föräldrarna och
farit till Jerusalem. Men alltsedan dess har jag ingen ro
haft. Inte var jag den, som ville göra någon så olycklig.
— Nu ser jag ju också hur du pinas, fortfor Barbro, och
jag tänker jämt på att alltsammans är mitt fel.
— Å nej, sade Ingmar, jag bär bara min egen skuld, jag
har det inte sämre, än jag har förtjänat.
— Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den tanken,
att jag har vållat sådant elände, sade hustrun. Var kväll
sitter jag och väntar, att du ska bli borta. Han kommer nog
att stanna där nere vid älven, tänker jag. Och så tycker jag,
att jag hör folk ute på gården, jag inbillar mig, att de
kommer bärande med dig. Och så tänker jag på hur jag ska
få det efteråt. Om jag någonsin i livet ska kunna glömma,
att jag har vållat din död!
Alltmedan hon talade och gav luft åt det, som bekymrade
henne, satt Ingmar med besynnerliga tankar. Nu ville hon
också bli tröstad och hulpen, tänkte han. Han tyckte, att
det bara var besvärligt, att hon var orolig för honom. Han
var mera nöjd, när hon höll sig lugn, så att han inte behövde
tänka på att hon fanns till. "Inte kan jag börja att bära
hennes bekymmer också", tänkte han.
Men han förstod, att något måste han säga henne.
— Var inte orolig för mig, du! sade han. Jag ska inte
lägga någon ny missgärning till det, som jag redan har
förbrutit. Och bara för de ordens skull fick hon liksom ett
skimmer över hela ansiktet.
Så likgiltig än Ingmar var för hustrun, stannade han
i alla fall hemma ett par kvällar, efter det att hon hade sagt
honom hur orolig hon var. Hustrun låtsade inte om, att hon
förstod, att han satt hemma för hennes skull, utan var lugn
och tyst som vanligt. Men Barbro hade varit mycket god
mot alla de gamla, som funnos på Ingmarsgården. De voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
