Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes
bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och
satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.
Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid
ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper
här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda, men
den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han,
som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina,
plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han
gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.
Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut.
Hon tycktes så litet veta vad hon ville, att hon var rädd
för att börja förhandlingarna. Ingen hade någonsin sett
henne så obeslutsam.
Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka
och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan
stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem.
Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig
av medlidande. De gräto och bådo, att man skulle sända
hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö.
Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot
saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin
Ingmarsdotter kom in.
Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon
hade åldrats alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet
och sammantryckt, och håret var fullkomligt grått.
Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket
sällan sitt rum. Hon satt där ensam i en stor stol, som Halvor
hade snickrat åt henne. Någon gång tog hon sig för att lappa
och laga åt de två barn, som hon ännu hade kvar i livet,
men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade
framför sig.
Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än
Karin, men hur det nu var, blev det tyst, när hon kom, och
alla vände sig om och sågo efter henne.
Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon
gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills
hon kom upp till mrs Gordon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
