Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - På morgonrodnadens vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att inte skrämma henne än mer. Men under det att hon stod
stilla och följde henne med blickarna, märkte hon, att
flickan, medan hon flydde för henne, i sin förvirring och
rädsla sprang rätt mot en vagn, som i full fart kom körande
utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting annat var
att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och
dödad.
Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga
olyckan, men hon hade alldeles förlorat väldet över sig
själv, hon kunde inte en gång sänka ögonlocken. Hon stod
alltså med vidöppna ögon och såg hur hästarna kommo emot
den sjuka och stötte omkull henne. Men i nästa sekund
hejdade sig de kloka, härliga djuren av sig själva. De ströko
baklänges, satte fötterna hårt i marken för att kunna ta
emot hela tyngden av den framåtrullande vagnen, kastade
sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan att en
hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna.
Gertrud trodde redan, att all fara var förbi. Den ryska
flickan låg kvar på marken utan att röra sig, men det var
väl bara därför, att hon hade svimmat av rädsla.
Människor rusade till från alla håll för att bistå den
skadade. Gertrud var den första av alla, som kom fram till
henne. Hon böjde sig ner för att hjälpa upp henne. Då såg
hon, att blod rann fram under hennes huvud ut i gruset och
att hennes ansikte, som låg uppåtvänt, stelnade till på ett
besynnerligt sätt. "Hon är död", tänkte Gertrud, "och det
är jag, som har drivit henne till döden!"
I detsamma grep en man otåligt om Gertrud och kastade
henne åt sidan. Han röt några ord till henne, som hon kunde
förstå betydde något sådant, som att en förkastad varelse
som hon inte var värd att röra vid den fromma, unga
pilgrimen. I nästa ögonblick upprepades samma ord
runtomkring henne. Man lyfte händerna hotande mot henne,
trängde och knuffade henne, tills hon befann sig utanför den
täta skaran, som hade samlats omkring den skadade.
För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna
behandling, att hon knöt händerna. Hon ville försvara sig, hon ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
