Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Gordonisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett
år, kom ett sällskap amerikanska turister till Palestina. De
voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för
varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda
vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som
endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och
borgerligt folk, som ville lära känna landet, där deras frälsare
hade levat. De mest framstående ibland dem voro en advokat
Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung
läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton
personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de
heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.
Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa
amerikanare. Han sörjde för allt, vad de behövde, skaffade
hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror och all nödig
utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider alltid stodo
färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa
vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från
Hebron till Tiberias, utan att det hände dem ett missöde.
Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon
resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt
för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför
att han hade kommit att älska dem.
Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor,
men inga sådana som dessa. De uppträdde mycket enkelt,
och Eliahu trodde inte, att de i sitt eget land innehade några
höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han
kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att
det låg något av den glans och myndighet över dem, som
tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor.
Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort
herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord
varken till varandra eller till den lägsta av de syriska
tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt
humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det
rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem,
att Eliahu mången gång sade till sig själv: "Ack, att alla
resande vore som dessa! Då vore det en lycka att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
