Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Korsbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte,
sade Gertrud.
— Det vet ingen, svarade Hellgum, och det vet han väl
inte själv heller.
Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur
stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa
det med sig.
— Å, den stackaren! sade kvinnorna i innerlig
medömkan. De sträckte armarna neråt, och man såg på dem, att
de hade velat skynda ner från taket för att hjälpa honom
med hans börda.
Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full
stillhet ibland dem, för sådan, som de sågo honom, var han
en så trogen bild av det heligaste de visste, att det kom en
förlamande andakt över dem. De kunde bara avvakta vad
han skulle göra. Och korsbäraren stod stilla och såg upp till
dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt
över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten,
och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga,
allvarsamma drag.
Äntligen satte han sig åter i rörelse.
— Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se
hur brått han får att gå sin väg.
Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället
än närmare huset. Han lyfte korset av skuldran och stödde
det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av
huvudet och hängde den på ena korsarmen.
En minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen
med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.
Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda
utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte
hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par
fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta
ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar
på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva,
utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de
voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
