Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - "Murar av guld och portar av bränt glas"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram
genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla.
Han var kall som is.
Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga,
gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett
fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna
och hade trasor instoppade i de tomma bågarna.
Halvor stannade med båren.
— Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som
de förde ut Jesus och sade om honom: "Se människan!"
Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog
honom högtidligt i handen.
— Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med
mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?
— Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.
— Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade
Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.
— Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig,
sade Halvor.
Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor
att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte
på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.
Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att
glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga
portarna till ärans och härlighetens stad", tänkte han. "Nu
ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi,
som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra
som bröder."
Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka
gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga
skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa
skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker
och stank och kvävande hetta.
Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå
byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och
fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små
bilder och annat kram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
