Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - På Ingmarsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och
övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt
för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord,
som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter
prostinnan och undrade om hon inte hade förbättrats från
sin svåra sjukdom på senare tid.
Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd,
seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och
Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till
kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att
göra det.
Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan,
sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom
fram vid bröllop och begravning, och småbröd var
upprågat på tre höga skålar.
Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran.
Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som
i en dröm och var rädd att vakna.
Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra
hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev
utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större
och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta
till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen
som gåva.
Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de
blåmålade skåpen härligt gammalt silver. På bordet bredde
hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många
silverskedar, som om hon hade dukat till gille. Mjölk och
dricka slog hon upp i väldiga silverkannor.
Efter måltiden ville kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson
själv och två av hans drängar följde honom, Öppnade väg
genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville
välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid
gården.
Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han
tänkte på hur gott det var att återfå gamla vänner och sade
ett varmt farväl till Halvor. Bonden dröjde. Han stod och
famlade efter något i sin ficka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
