Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Hellgums brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon
kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord,
då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i
hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om
han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt
framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra
tänkte med fruktan på att byta om levnadssätt, att övergiva
fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta
betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom
hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av
övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att
det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli
levande upptagna till himmelen.
Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera
våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja,
detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått
oss", suckade de.
Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt
skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över
de många bleka ansiktena.
Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Märta
Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och
efter henne föll den ene efter den andre på knä.
På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och
deras ansikten upplystes av ett leende.
Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:
— Jag hör Guds röst, som kallar mig.
Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning,
medan tårarna strömmade över hennes ansikte.
— Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.
Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan
samtidigt:
— Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds
röst kalla mig.
Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma
gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en
stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer
på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
