Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa
ut, bad han, att hon skulle stanna hos honom.
— Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta
människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord,
kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor
och räddningsbälten.
I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad
kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.
— Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt
oss dö tillsammans!
Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner
bredvid honom.
— Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor,
som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla
död!
Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade
hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att
leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig
ungdom till sen ålderdom.
— Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta
i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och
jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.
I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma
insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för
mycket.
Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.
— Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte
sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag
kan inte.
Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och
kränga före sjunkandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
