Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det
vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än
hundra människor ville alla på en gång störta uppför den.
Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i
vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och
undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de
små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades,
endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket
som se henne.
Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför
att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka
någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära
honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.
Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo
framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med
filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna. Flera av
dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon lade
märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det
intrycket, att de alla voro farliga.
För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda,
som hon kunde anförtro sitt barn. De voro alla utan sans
och besinning, deras förstånd hade övergivit dem, de skulle
inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.
Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns
någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon
såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de
blommor, som de hade fått vid avresan från New York,
andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte
vända sig till någon av dem.
Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit
hennes granne vid bordet och visat henne mycken artighet.
— Ack, mr Martens ...
Han såg på henne med samma stela, onda blick, som
strålade ur de andra männens ögon. Han lyfte på käppen
något litet, och om hon hade sökt kvarhålla honom, skulle
han ha slagit henne.
Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen
inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
