Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som
stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund
glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat
än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom
framvuxet ur dimman. Han tyckte sig se stora, gråa vingar,
det var visst en förfärligt stor grå fågel, som hade slagit
ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade
under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på
den med klor och näbb och piskande vingar.
Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av
förskräckelse.
Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då,
att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg
stora segel och ett främmande däck, där folk i långa
vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt
på, och alla de otaliga segelklutarna voro så hårt spända,
att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn.
Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som
liknade skott.
Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade
seglat rätt på L’Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt
inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss.
Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så
att båda fartygen fördes bort tillsammans.
— Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han
rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss,
och nu måste den förgås!
Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara i fara,
så stor och präktig, som den var.
Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de
sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot
deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största
trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från
varandra.
Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med
skjortan fladdrande i blåsten, och vinkade till de olyckliga
männen på segelfartyget, att de skulle komma över till
ångaren och rädda sina liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
