Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - I Sion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att
en enkel och ringa man kunde våga utlägga Guds ord.
Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa
ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som
är herre här i huset."
Han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade
med stark röst:
— Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett
pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så
att jag kan få släcka och stänga.
Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms
skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett
tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt
sittande.
— Skolmästarn glömmer, att vi är gamla karlar nu, sade
de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår
i katedern.
De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter
och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om
vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska
fosterlandsstiftelsens folk.
Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om
han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett
barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de
runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna
och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en
samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han
kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste
knappt en gång hur han skulle tala till dem.
Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn
teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn
och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts,
som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på
gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.
Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt
han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom.
"Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
