Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig
med honom. Det hördes ju, att det onda talet redan var
i gång. "Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista
honom", tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.
Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon,
att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.
— Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.
— Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får
hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.
— Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det
själv ?
— Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med
varandra.
Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som
aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde
ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand,
och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat
honom, utan tegat och smugit sig bort.
Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick
han och skulle aldrig komma igen.
Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon,
som höll så mycket av honom.
Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade
brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter
människor, de behövde bara gå Guds vägar.
Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför
Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.
— Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna
och äta kväll här.
Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles
förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande
över henne, som han aldrig förr hade mött.
— Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade
Halvor. Han förstod inte vad hon ville.
— Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.
Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till
bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet
svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
