Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att
hon inte kunde överleva ännu en sommar.
Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd
och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad.
Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.
— Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker
jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas
från att supa ihjäl sig.
Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon
kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson.
Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.
Karin visste inte när han hade kommit dit. Det föreföll,
som om Halvor skulle ha stått där en god stund.
— Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade
Halvor.
— Å, tänkte du det?
— Jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig
undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.
— Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden.
— Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.
När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måtte tycka,
att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en
sådan stolt och ståtlig man, som han var. "Nu har han mig
där han vill ha mig", sade hon för sig själv, "nu är han
kommen hit för att göra narr av mig."
— Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor.
Det var egentligen honom jag ville råka.
Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken
nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande
på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över
henne.
— Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att
jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos
mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande,
att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men
Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om
han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde
vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
