Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor, utan
gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och
hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram
sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta
fingerspetsarna.
Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade
sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt,
men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.
— Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina
och satte fram proststolen åt henne.
— Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan
det har frusit på.
— Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte
skolmästarn.
Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något
mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då
reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade
väckts ur en tung sömn.
— Nu får jag gå hem till boden, sade han.
— Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.
— Det är väl inte jag, som kommer och driver bort
Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när
hon tilltalade honom.
Så snart Halvor hade gått, var förtrollningen bruten, och
skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg
på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade
ingen låtsat om förut. Det var en liten en, han kunde inte
vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent
barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom,
och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.
— Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade
Storm.
— Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som
är Ingmar Ingmarsson.
— Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.
— Ja, far dog för tidigt.
— Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru
med en mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
