Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - De sågo himmelen öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara
omöjligt, att han kunde få upp dem på land.
Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven.
Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den
svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära,
att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras
gråt.
Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå
dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner
till vattnet och började vada ut i älven.
Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av
att det var någon, som ropade honom tillbaka: "Du är ingen
ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig."
Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade
rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit
och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och
alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart
få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde
överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med
livet för gossens skull.
— Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.
Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar.
När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner
stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och
gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto
förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när
tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen,
sträckte ut båtshaken och högg tag i den.
— Håll er fast! ropade han till de små, för i och med
detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade
i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och
Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han
bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av
sig själv.
Han satte åter ner stången i älvbottnen och vände sig för
att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor
timmerstock, som kom framrusande. Den tornade mot honom och
träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
