Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och
ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från
ingången. "Det är väl en och annan, som har gått in där,
som inte har haft det för roligt", tänkte han.
— Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men
kanske mången, som har gått in där, haft det mindre svårt
än jag, som står härutanför.
Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att
hämta bruden ur fängelset, sade han så. Men inte kan jag
säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle
träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå
bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle
de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha
suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett
under kronan.
Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det
var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt
staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick
upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon",
tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som
förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig
och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.
Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt
tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon
ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över
stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.
Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig
makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på
stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde
han hur hon snyftade.
Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne
och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde.
Han fick stå där länge.
— Gråt inte så, Brita! sade han till sist.
Hon såg upp.
— Å, Gud i himlen, är du här! sade hon. I ögonblicket
stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad
det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
