Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver
du frukta för att bli utfattig."
— Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för,
sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd,
om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.
Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor
han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den
här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter
honom i allt han gjorde: samma morgon han började
slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att
plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela
dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar
redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång.
Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som
har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han. Jag har fått mer
för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små
gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och
en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen
som far och bränner ner den till svedjeland.
Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte
alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde,
då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen,
att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav
tiggde dem, att de skulle regera över socken. De satte till
både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas
och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen
till råds, och jag har ingenting att bestämma över.
I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas
lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan
kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att
det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör
det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller
häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om
söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu.
Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig
kan jag tänka på att bli kyrkvärd.
Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där
och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
