Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vrchlickys subjektivt-lyriska temperament måste
gifvet-vis också med förkärlek dröja vid en af antikens mest
romantiska gestalter, Orfevs, hvilken för öfrigt af gammalt
haft slaviska sympatier på grund af de chauvinistiska
grillerna om hans förmenta thrakisk-slaviska börd. I
“Orfevs’ ungdom“ (XIX) yppar kentauren Chiron på
dödsbädden för Orfevs, huru han sökt uppfostra honom
till sträng arbetsamhet med undvikande af monadernas
lockelser och vekligt strängaspel. Efter dennes död ville
Orfevs trösta sig i sin ensamhet med lyran, och då kvällde
den första lyckliga tåren fram. Han kände hopp och
odödlighet inom sig, fick ögonen öppna för naturens skönhet och,
medveten om sitt skaldskap, hälsade han jord och haf, sol
och himmel. Behofvet af kärlek vaknade, och han fann
sin Evrydike: “O älsken! De, som älska, äro heliga.“ Samma
lofsång till kärleken ligger i slutorden af “Hippodamia“
(XIX), då hon säger åt Pelops:
“Den stora kärleken jag var. Med fiskans dån min harm
i himlen hörs, och emot den är all Olympen ann.“
Den klassiske siarens förtrollande sång förhärligas ock
i den ståtliga dikten “Stiltje“ (LXIV). Argonauterna på
väg till Kolchis trotsa med sitt präktiga fartyg gudarnes
vreda stormar. Då föreslår en ondskefull triton ett
raffi-neradt straff: stiltje! I början rådde idel glädje ombord,
men snart förbyttes den i ledsnad och ängslan, då de
sjöfarande sågo bärgen lika långt borta, och till sist grepos
de af gruflig skräck för hungersdöd. Endast Orfevs hade
ännu någon kraft kvar; hail strängade lyran ocli bad:
“O gifven storm, I gudar, I som skåden
vid fyllda bägare i marmorsalar
på denna stillhet! Låt det storma, gudar!
Ty stillhet är det hemskaste af allt.
Jag, eder skald, jag känner denna stillhet
och vet, att den kan liknas blott vid döden.
Som Erebos är detta solskenslugn...
O gudar! Lringen storm! Om hjärtats fåglar
förstummas, hvad har mänskan då att känna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
