Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen stiger upp och går till vila på
föreskriven tid, färgas röd, sänker sig sakta under den
gnistrande, töckniga horisonten. Hennes väg blir
längre för varje dag. För varje gång blir natten
kortare. Snart blir det icke längre någon natt.
Det är en bråd tid för William. Sälarna äro
åter stadda på vandring.
Man och hustru äro sysselsatta från tidigt på
morgonen till sent på natten. De sätta upp nät
och dra av den tunga huden på de späckrika
djuren. De ha ingen tid att tänka på kaptenen. Och
det behövs heller icke. Minnet därom har klippts
av, smärtsamt men definitivt.
Bredvid huset håller Vera på att skrapa
hudarna tillsammans med den äldste sonen,
sorterar dem och staplar därpå upp dem i skjulet.
Grönlandssälar, ringsälar, fläckiga och vanliga
sälar... var och en har sin plats...
— Annuschka, älskling, ordna med
samovaren. Jag är så trött...
Rummet är fullt av jublande vårsol. Det känns
så skönt att få vila ut i familjekretsen efter en
hård arbetsdag, att få tala om hushållet med
mannen, att få smeka barnen...
På sitt eget liv tänker Vera inte längre...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
