Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daniel - Poëtiska utgjutelser öfver en trädpall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der svajade min sköna vimpel —
En rosig klut — så ståtelig.
Friskt gick det som på mörkblå vågor
Omkring på barnakammarns golf.
Jag kämpade med död och lågor,
Jag slogs med bajonett och kolf;
Och re’n jag såg Europa gapa,
När mina bragder hon såg på, —
Då plötsligt höres sotarns skrapa,
Och — hjelten ängslas i en vrå.
Men äfven då på dig jag sutit,
Min trogne vän, min gamle pall!
På dig jag ängslans tårar gjutit
Och om en stund höjt glädjens skall. —
O, den, som fått sin barndom börja
Och aldrig sluta! Ack, hur’ godt
Att i sitt hela lif få sörja,
Om man för sotarn sörjde blott!
Men se: den glada tid är borta
Och kommer aldrig mer igen!
O, hvarfor voren I så korta,
I barndomsdar? O kommen än
Med barndomsfriden till mitt hjerta,
Med barnakammarn till mitt hem;
Ta’n sotarn med, med sot och svärta,
Och käglorna — ta’n äfven dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
