Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
»Men kära Mina, det är ju icke fråga om något
brottsligt — på sin höjd en liten exentricitet.»
»Ja visst! Jag vet hur det kommer att gå.
Innan papperen bli klara och allt det där så —
så — Ja, du får förlåta mig, Märta, men jag litar
icke på Gunnar och 22 icke heller på dig. Ni
komma att glömma er och sedan blir det ingen
vigsel af alls.»
Märta skakade af förbittring. Hon kunde icke
sitta stilla och höra på hur Mina välment, men
oförståndigt drog i smutsen, hvad som ännu endast
var en skär förnimmelse, men vid vidrörandet tog
fast form med fula, skrämmande konturer.
»Om Gunnar inträdde ännu i dag och for-
drade mig, så skulle jag utan betänkande, utan
en bitanke och utan blygsel gifva mig åt honom >,
framprässade hon.
»Oh — ser dul!»
Märta sprang upp och ned på golfvet, ta-
lande stötvis och osammanhängande. Hon be-
klagade att Mina vidrört ämnet, men nu måste
de tala ut. Hennes tillit äl eunmar var orygglig.
Om förhållandet mellan man och kvinna kräfde
något att blygas öfver, något som måste helgas
af samhälleliga inrättningar, då vore lifvet icke
värdt att lefva. Kärleken vore det enda natur-
liga, heliga lagtvånget — andra band vore till
för simpla naturer. Hon och Gunnar behöfde dem
ej. Något »glömma sig» fanns icke emellan dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
