Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 22 September 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTKRANSAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF ADOLF NORDGREN.
Man ordade mycket inom och utom sockenkyrkan
om hvem Thor egentligen var. o
Det var särskildt vid söndagsgudstjänsten frågan
dryftades. j , .
Somliga sade att han hade varit präst och en
be-gåfvad andans man. Redan under sin studietid hade
han varit fästad vid en ung flicka — hennes hemort
visste ingen — men sin kärlek till henne hade han
aldrig fått besvarad. Och sedan dess hade han
aldrig blifvit sig lik.
Han började undfly människorna, — sades det;
smög sig efter gatorna tätt intill husväggarna, och
när han gick ut efter skymningen, valde han alltid
någon bakgata, där han kunde obemärkt passera
utan att fångas af några kändas blickar. Var han
ute eller inne — ständigt blef han densamme, en
namnlös skugga, en ensam vandrare — en
outransak-lig bland människorna.
Men de voro icke många som trodde på det
evangeliet. Någon präst hade Thor aldrig varit. De flesta
visste att han en gång varit en ung firad
skådespelare. Det förhöll sig verkligen så. Mer än en
lagerkrans hade han skördat från scenen och de vackraste
ord hade slösats på honom. I tidningarna var hans
namn idel beröm och i konstnärskretsar gällde han
mycket.
Så hade han framlefvat några få, snabbt flyende år
i vårligt solljus. Men vid sidan af denna sköna
gloria af ära öch lycka, som omgaf honom, hade han
ändock varsnat något ondt och förstörande, som
lurade på honom i oafvislig omedelbarhet — därute i
det okända och svarta . . .
Thors anseende som konstnär hade vuxit raskt men
säkert. Hans första framgångar på scenen hade
tillfört honom förhoppningens hela kraft, och i ett
rastlöst utnyttjande af densamma, hade han vunnit
illusion. Med ens hade han blifvit förvissad om sitt
stora inflytande och med en viss tillförsikt hade han
sökt tillvarataga hvad han trott höra till sin uppgift
i lifvet.
Men med hvarje år som gick tycktes Thor allt mer
sjunka ner i sin egen inbundenhet. Som
skådespelare uppträdde han icke längre nu. Hvardagarnes
ständiga hvarjehanda vidkom honom intet. Jäktandet
efter ära och rikedom sysselsatte ej längre hans tankar,
ty de voro redan längesedan omtöcknade.
Utanför hastade människor af alla åldrar, och de
riste sina hufvuden mot denna hemska, gåtfulla grift,
som de kallade hospital. Och därinne i sin boning
såg han endast sina olyckliga likar och han kände
dem. Såsom han själf voro de lefvande begrafna. De
voro fattiga, sönderbråkade genier, varelser, som
aldrig lefvat och sjudubbelt straffade förbrytare från
gatuvimlet . . .
Men därute armbågade sig människorna fram i hälg
och socken, gåfvo knytnäfslag och fällde hvarandra
till marken. Och somliga grofvo själfva sina grafvar.
Ständigt ringde vesperklockorna öfver somnade
jordebarn och i kyrkbänkarna tilltogo snyftningarna,
allt-under det prästen läste "Fader vår" och en lutad
grå-hårsman sysslade med att skilja mässingsknapparna
från kopparmynten i den gamla grå sakristian.
Men Thor såg icke världens ondska och icke
människorna. Ty han var dem redan omätligt, långt
fjärran. Och hade han sett dem, skulle han icke för
ett ögonblick känt någon enda.
Och huru skulle de då kunna känna honom–––.
* *
:i:
Så länge han varit i socknen, hade han gemenligen
kallats Orgel-Thor, därför att han alllid hade trampat
kyrkorgeln.
Litet konstig var han, men aldrig gjorde han
någon för när. .
I visst trettio år hade han gått omkring i bygden,
spelat positiv och sjungit visor. Och om söndagarna
hade han trampat kyrkorgeln och ringt samman.
Hvitt mängde sedan länge hans böjda hufvud. Han
började närma sig de sjuttio. Själf visste haiMnte
hur gammal han var. Tillfrågades han någon gäng i
saken, svarade han alltid med en suck.
— Ja, jag håller väl på att gamlas nu, kan jag tro.
Och så försökte han genast att vända om samtalet.
Han tålde icke att någon frågade . . .
Folk sade att Thor var rik. Men det var osanning.
Ty i verkligheten var han fattig som en kyrkråtta,
och någon förmögenhet hade han aldrig suttit inne
med. Han lefde på sitt positiv och sina visor,
orgel-spelningen och ringningen. Det fanns väl ingen
kyrkobesökare som hade så noga reda på allt som
förehades och höll så strängt på ritualen som Thor.
Det gick som af gammal vana.
Inom hela församlingen var den gamle spelmannen
afhållen. Hvart han kom, mottogs han med
vänlighet och aktning, och ofta hemförde han någon liten
gåfva för sig då han besökt något hem inom sin egen
by eller i grannsamhället.
Men åren gingo, och gamle Thor började bli svag
och krasslig. Han spelade icke längre ute i bygden
och sjöng ej sina visor. Sin syssla som ringare
hade han slutat med. Men hvarje söndag kom han
till gudstjänsten och’ skötte orgeltrampningen. Det
hade blifvit så likt sig att gamle Thor satt vid orgeln.
Men han var mycket gammal och svag nu och hans
läppar skälfde då han måste tala. Sin syssla skötte
han dock med samma diligens som någonsin. Men
likväl. Att gamle Thor snart skulle sluta sina dagar,
gittade ingen att tänka på, och trampa orgeln i hans
ställe, orkade ingen.
Orgel-Thor var död och på hans graf stod ett litet
träkors — det liknade mycket det som stod på
gaf-veltoppen af den gamla kyrkan — och på korset var
fäst två kransar. Alla visste att de voro Thors egna
och att han själf en gång vunnit dem iosina ärorika
ungdomsår . . .
På sitt sista ville han, att de skulle pryda hans
graf. — De äro höstkransar, hade han sagt.
Liksom gamle Thor vittnade de .om en längesedan
svunnen vår af soligt lif och rusig väldoft, men tidens
tusende ting hade förtagit bladens skönhet och gifvit
dem ålderdomens skärhet; och i stället för kalkarnes
rena lavendeldoft lägrade sig grå skrynklor öfver den
hvita hyn.
Men från dessa höstkransar sjöng alltid något om
vår och lycka, och de som gingo vägen förbi, dröjde
alltid och lyssnade och plockade rika fång af den lilla
kullens ymniga förgätmigej-blå.
VIII ÅRG. 514 HÄFTET INNEHÅLLER.:
Gustaf Lagerbring. — Sveriges unga försvar. — Vraket af
barken "Carnegie". — Prins Vilhelm hos svenskarne i
Amerika. — Kronprinsen å Mo gård. — Skagul hos våra
Nordsjö-fiskare. — Edvard Griegs bisättning. — Göteborgs nva
högskolebyggnad. — Parnens dag i Göteborg. — Den förolyckade
ballonguppstignii gen å Lorensberg. — Det första engelska
militära luftskeppet. — Ett världsrekord: Oceanens snabbaste
ångare. — Nordiska arbetareförsäkringskongressen i
Köpenhamn. — Tyska läkare på besök i Stockholm. — En byst af
konsul G^ran Hammar. — Vedcans porträttgalleri. —
"Höst-kransar" af Adolf Nordgren.
| F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI, GÖTEBORG. 1907. I
V____________________________________________/
— 816 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
