Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 8 September 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
VARA OPERETTSTJÄRNOR
HEMMA IGEN.
Efter amerikanskt porträtt. *&*** Bengt sufvenparrt.
Efter en i allo framgångsrik sångarfärd är Sveriges
glada änka,*Emma Melssner, tillbaka i moderslandet,
och hennes reskamrat, Rosa Granberg, har något
senare återvändt. D.ehafått betala öfvervikt för banden
till sina blommor och kransar, och den amerikanska
— framför allt svenskamerikanska - publikens
förtjusning tycks ha varit i proportion. Det är därför
’ inte otroligt, att den glada änkan redan nästa
sommar kommer att göra en ny sångartourné öfver
Atlanten — då ackompagnerad af både sin man från ,
Oscarsteatern, herr Karl Barcklind, och sin lagvigde,
musikdirektör Hjalmar Meissner.
(Forts. fr. sid. 775).
och matt. Ja, det kom. tyvärr en tid, då jag åter
måste slå mig i slang med människorna, söka arbete
kan tänka för att hålla lifhanken uppe. Du tycker
nog i anledning af hvad jag nyss yttrat, att detta
senare inte borde ha varit mig så särdeles angeläget
och det kan du ha rätt i, men du må veta, att
fjällluften tagit med sig icke så litet af min i Uppsala
förvärfvade klokskap och gjort mig mindre filosofisk
och mera spänstig.» Det är onödigt att berätta dig,
huru jag blef mottagen af människorna, jag vill blott
tala om för dig, att jag varit informator, skrifbiträde
på kronofogdekontor, sommardräng och typograf och
mellan allt detta luffare. En lysande bana, inte*
sannt? Du ser på mig just inte öfverlägset men
undrande. För er, som inte fått vandringslusten i
blodet, är ett lif sådant som mitt ofattligt. Jag vet
det nog. Ni kunna inte förstå, att man kan lefva
utan tre vällagade mål mat om dagen, utan mjuka
bäddar att sofva i, utan en stol att sitta på, utan ett
varmt klädesplagg att dra på sig, när kölden kommer.
För att äga allt detta göra ni våld på er inneboende
individualitet, kröka era ryggar, när det behöfs, och
anlägga härskarelater, när stunden så kräfver.
Slaf-var äro ni, fastän ni kalla er fria. Fattig är luffaren,
men för ingen böjer han sin rygg, njutningen känner
han icke, men friheten är hans."
Det blef tyst. Han satt i djupa tankar och jag:
kunde ogeneradt iakttaga honom. Den magra
gestalten sjönk ihop en smula och i munvinklarna kom ett.
drag af trötthet. Han såg tärd och ansträngd ut och
jag satt och undrade, om han i själfva verket trodde
på vagabondlifvets lycka.
Plötsligt kastade han hufvudet tillbaka som alltid
innan han började tala, och ögonen fingo sitt vanliga
hånfulla uttryck.
— Det är en sak, jag sörjer öfver, skall jag säga
dig, och det är, att,jag icke ständigt kan dra mig
fram som luffare. Det är en brist hos mig men jag
kan inte hjälpa det — det är till en del min hälsas
skull — jag står inte ut med vagabondlifvet under
den kallaste årstiden och därför måste jag ibland böja
min nacke under arbetsoket. För den orsakens skull
har jag kommit hit. Jag skall bli typograf igen och
tänker söka arbete hos någon af stadens
tidningsredaktörer. Skulle du vilja lägga ett godt ord för mig
hos någon af dem?
Jag lofvade göra hvar jag kunde, och han förklarade
sig villig att börja arbeta redan följande måndag.
— Morgondagen skall jag använda att bese sta’n,
sade han och reste sig upp för att gå.
Jag bjöd honom dricka thé med oss och stanna
kvar öfver natten.
— Med oss, upprepade han, bor du inte ensam
här, är du gift?
Det låg en sådan motvilja eller kanske förskräckelse
i hans röst, att jag ofrivilligt började skratta.
-— Skrämmer det dig?
Han tog ett steg mot dörren och kände på samma
gång efter att rocken var väl tillknäppt.
— Ingenting skrämmer mig, sade han lugnt, men
min toilette är en smula derangerad, som du ser.
I samma ögonblick kom min hustru in i rummet.
Hon gick på sitt vanliga glada och ogenerade sätt
emot honom och jag hann knappast nämna ordet
skolkamrat, förrän hon räckte honom sin hand med
ett välkommen så öppet och gladt som hade han varit en
gammal bekant till henne själf. Jag gjorde
ovillkorligen en jämförelse mellan hennes sätt och mitt att
taga emot en okänd person, som vid första
ögonkastet ser en smula misstänkt ut, och jag måste
bekänna, att jämförelsen icke utföll till min fördel.
Hennes kvinnliga instinkt hade genast ledt henne
på rätt spår och hennes taktkänsla hade varit starkare
än både hennes förvåning och motvilja.
Sven Agathon såg tacksamt på henne och mottog
hennes inbjudning att dricka thé med oss med en
bugning så vördnadsfull, att jag ovillkorligen drog på munnen.
Vid bordet var han fåordig, han satt tydligtvis och
gaf akt på sig själf för att icke på något sätt blamera
sig inför min hustru.
Det blef icke tal om annat än att Sven Agathon
skulle stanna kvar öfver natten. Strax efter supén
gick han in till sig.
Då jag följande morgon kom in i mitt rum, var
Sven Agathon där före mig. Han var iklädd en af
mina aflagda kavajkostymer, hade blifvit försedd med
oklanderligt linne och hela skor. Han gick gladt
emot mig och räckte mig sin hand.
— Tack, sade han, jag känner mig som en ny
människa. Det är kanske din fru, som–––-men
jag kan inte tacka henne, tillade han skyggt och hastigt.
Vid frukosten var han munter och språksam. Det
var som om den rena och hela dräkten hade gifvit
honom tillbaka något af hans gamla säkerhet och,
sällskapsvana.
Hela den dagen var han vår gäst.’ Följande dag
började han arbeta. Han var en duktig typograf och
förtjänade bra med pangar. Efter hvarje veckoaflöning
lämnade han mig i förvar en icke så liten pänningsumma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
