Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 25 Augusti 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och kastar den långt bort. Skådespelerskan, som
utförde Sigrids parti, slungade facklan litet oförsiktigt
så att några gnistor flögo in i salongen. Detta
uppväckte skratt hos en del af publiken. Då skalden
märkte munterheten, blef han orolig och frågade sina
syskon, livad man skrattade åt. Då de berättade
honom orsaken, sade han: "Jag trodde, att de i stycket
funno något löjligt", och därpå återföll han i sin
känslolöshet."
Hur gripande är icke denna bild, den sjuke
skalden, som, just medan människorna för första gången
börja värmas och tändas af hans stolta dikt, bäfvar
för att de skola skratta åt den, och ägnar den sin
sista slocknande tanke, liksom om han in i det sista
ville smeka, ville skydda sin andes barn!
Wecksell vaknade aldrig ur den hemska sömnen;
det ena året gick efter det andra, och han förblef
oföränderligt densamme. Det mesta af denna
obarmhärtigt långa tid har han tillbragt på Lappviks
sjukhus, och där blef han ändtligen den 9 augusti frigjord
från sina lidanden efter att ett par veckor förut ha
träffats af ett slaganfall. Fyrtiofem år hade han
tillbragt på vårdanstalten och hade hunnit blifva hälft
död för världen, som i sin ordning alls icke fanns till
för honom. Redan för ett trettiotal år tillbaka slog
hans ande sina sista vingslag. En vän till honom
hade då kommit till sjukhuset med blommor till skal-
den Da Wecksell mottog dem, frågade han: Har
m det bättre än jag? Och då han icke fick något
svar, fortsatte han: Jag är i himmelen och ej i
helvetet och jag är mycket stark. Som han yttrat dessa
ord, slog han häftigt ihop händerna och sjönk tungt
ned på en soffa. Sedan dess ha åren runnit honom
alldeles spårlöst förbi: "Som dödens fånge satt han
hela lifvet, försonande ett obegånget brott". Tills
ändtligen, då den olyckliges hår för längesedan hunnit
gråna och skaldens lagrar hunnit glömmas af de flesta
befrielsen kom och han fördes öfver från det ena obe’
kanta landet till det ännu obekantare.
Här är icke platsen att söka värdesätta Wecksells
diktning. Så mycket må vara sagdt, att hans
sparsamma lyriska alstring hör till de yppersta
dyrbarheterna i svenskspråkig diktning och att "Daniel Hjort"
med sitt stolta, härliga språk måste räknas till det
märkligaste i nordisk dramatisk diktning.
Den 13 aug. bäddades Wecksells graf på Gamla
lutherska kyrkogården i Helsingfors. Mången
minneskrans nedlades vid katafalken och många gripande
ord yttrades. Grafkullen förvandlades till en härlig
blomsterbädd. Till allra sist nedlade en af skaldens
systersöner en krans af doftande rosor och yttrade,
att helt visst skall
"aftonen le i rosor
och stjärnan i guld på hans graf".
__________ Qvidam Qvidamsson.
VISORNA FRÅN LANGUEDOC.
FÖR H.8. D. AF HERMAN BÅNG*
Det är många år sedan jag sist såg det ansiktet.
Och ändå dyker det nu i skymningen — jag
undrar hvarför och i hvilket sammanhang? — beständigt
fram för mina ögon, så som jag den gången såg det,
hvar dag såg det, där i den lilla vinstugan i hörnet
af rue de 1’Abbé de 1’Epée.
Mustaschen, tunn och liten öfver den böjda läppen,
pannan låg under ett hår som en hjälm af järn;
ansiktet orörligt och stelt som på en vas från Nimes.
Men det var ögonen man först såg.
De stodo mörkgrå’ i det bleka ansiktet, gråblå voro
de och alldeles stilla. (Jag vet att jag grubblat på, hvar
i världen jag sett den färgen förut? Jo, i Tyrolen,
nära den eviga snön låg en bergsjö med branta
stränder: dess tysta spegel hade hans ögons färg). De
sågo alltid rakt framför sig, på ett besynnerligt sätt,
alldeles som om de skådade ut genom vinstugans väggar,
långt bort, och medan han brådskande räckte fram
dryckesvaror och glas öfver den zinkbeslagna disken,
visste hans ögon intet om hans händers gärningar.
Men när jag kom vid middagstiden och alla
markiser voro nerfällda och träden i Luxembourg stodo
slappa i hettan — när jag vid middagstiden gick in
för att dricka min svalkande isvermouth, satt han,
Jacques, alltid böjd öfver den lilla pulpeten och skref
och såg intet. Han skref och märkte inte flugorna i
pannan och inte häller hur arbetarne, kunderna, ute
på trottoiren knackade i glasen.
— Det är hans räkenskaper, tänkte jag.
—■ Så ifrig han är med sina räkenskaper.
Vi växlade aldrig ett ord, Jacques och jag. Ty han
var icke språksam.
Men en dag, då han serverat mig mitt vin — det
var alldeles folktomt i vinstugan — blef han stående
framför mitt bord, och medan han stirrade ut på
gatans grå stenläggning, sade han plötsligt — och så
oväntadt att det klack till i mig —:
— Jag är kommen långt bortifrån.
— Hvarifrån då? sporde jag.
* Den berömde danske författaren har uttalat en önskan att
Början göres med ofvanstående lilla skiss i svensk öfversättning af
Han svarade långsamt utan att ta ögonen från de
solfläckade grå stenarne.
— Jag är från Languedoc.
Och han blef stående ännu ett ögonblick.
Men då jag den dagen betalade min räkning, föll
min blick i hans kassabok . . .
Hvad för slag? Det var ju inga siffror . . .
Med en landtligt tafatt handstil hade han skrifvit
sidan full med — vers.
Ja, verkligen, vers.
Men detta var besynnerligt!
Och nästa dag satt han där, böjd öfver boken vid
vindisken och skref igen–––-hvarje dag, vid
middagstiden. En middag frågade jag honom:
— Hvad är det ni skrifver?
Han svarade inte genast, och jag upprepade:
— Hvad är det ni alltid skrifver, när det är tomt
i lokalen?
Han svarade med sin underliga stämma:
— Det är visor ...
Och strax efteråt: — Visorna från Languedoc.
Jag såg på honom, där han stod . . . hans blick
hade förändrats - så kunde Tyrolérsjöns vatten skälfva
till under ett vindkast —:
— Jag skrifver upp dem, sade han: A, de är så
vackra, monsieur, våra visor i Languedoc.
Han stod stilla ett ögonblick och sade, medan plötsligt
ett leende bröt fram och darrade på hans ansikte:
— Vi sjunger alla, både flickor och pojkar, när vi
dansar i Languedoc.
— Men hvarför reste ni därifrån? frågade jag.
Han svarade:
— Mina gamla föräldrar är så fattiga och min äldsta
bror dog. Och då måste ju jag resa till Paris, monsieur.
Han vände sig om och gick tillbaka till sin disk.
Men han skref icke. Han satt blott och stirrade
ut i luften, liksom ville hans ögon bryta sig igenom
vinstugans väggar, och han hade lagt händerna
samman öfver boken, boken med visorna från Languedoc.
då och då få lämna något skönlitterärt bidrag till H. 8. D:s spalter.
Peter Norden.
— 741 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
