Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 11 Augusti 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sig mot honom, när de kommo fram. Han nickade.
De unga hade nu fått fiolmusik i stället för
hand-klaverslåt. Den förra lät ju bättre. Och eftersom
det fanns en stuga alldeles i närheten, där det bodde
en fiolspelman vid namn Sjugaras Per och han var
luten att spela, då de talade vid honom, så vardt det
så. Och han, som spelade handklaver, vardt inte
stucken ändå . . . Han ville så gärna dansa själf så.
Nu var det en kuslig historia med Sjugar Per, som
de närvarande ungdomarna inte visste något om
förrän långt, långt efteråt. . .
Se, han hade redan under nattvardstiden fått
Gorås-Ingeborg kär. Och strax därefter hade han börjat
göra sig till för henne, försökt ta henne om lifvet
och liksom skämta med henne så där kärvänligt, som
en vet ungmän finna nöje i att göra med ungmor
somliga gånger. Men det hade aldrig lyckats för
honom. Aldrig. Och då han alltid synbarligen gjorde
sig stor möda. för att erhålla hennes gunst men alltid
förgäfves, så vardt han snart löjlig inför ungdomen,
och det vardt förstås alldeles slut för honom hos de
andra ungkullorna också. Hos dem var han dock i
förstone inte alldeles omöjlig men vardt det dock så
småningom, då de fingo se, hur han bar sig åt.
Hans kärlek hade så småningom öfvergått till hat
mot Gorås-Ingeborg, och han begynte tänka ut
hämd-planer. Så mycket värre vardt det honom förstås, då
det äfven med tiden vardt bekant, att hon tyckte om
Rallti-Mattes och att de båda skulle ha hvarann . . .
Därefter höll han sig inne från ungdomen en lång,
lång tid. Och det var först nu på senare tiden han
framträdt inför dem igen — nu vorden en skicklig
fiolspelman. Ungdomen tyckte bättre om honom nu
än den gjort förut. Nu var han tyst och
tillbakadragen, brydde sig aldrig om ungkullorna, satt
bara på spelmanssätet och skötte fiolen. Han såg så
modfälld ut att de rakt tyckte synd om honom.
Under tiden han hållit sig borta från ungdomen
hade han arbetat på sitt sätt. Han hade hört talas
om att man kunde spela till kärlek . . . Fast det var
mycket krångligheter, innan man uppnådde en sådan
färdighet. Man måst först ha trädt i förbund med
den onde : . . Man skulle ha en fiol, i hvars hals
skulle vara inpassad en bit af ett människoben,
funnet en torsdagsnatt på kyrkogården, liggande i öst
och väst; man skulle ... Ja, det var odrägligt mycket.
Sjugar Per hade besökt någon trollgubbe längst
upp i Säffsnäs finnmark. Han hade gått på
kyrkogårdar, känt sig vettskrämd, tyckt sig vara lufvad af
den onde vid flera tillfällen, därför att han hade gjort
något fel.
Aldrig hade han dock varit mer illa till mods än
nu sistlidne torsdagsnatt, då han afgifvit det slutgiltiga
löftet till den onde att få ta hans själ, när han för
godt finner. Kallsvetten hade lackat. Han hade
frusit, som om det varit den värsta gråvintersdag. Men
så är det inte för godt häller att se den onde stå
midt framför en och hánle . . .
På det mast artiga sätt hade han stått och
försäkrat Sjugas Per, att han på allt sätt skulle ställa till
det bästa för honom. Han skulle visst icke fordra
hans själ än på många, många år . . . Hans fiol skulle
låta, antingen han sof eller var vaken, antingen han
höll den i handen eller icke . . . Och.med afseende
på ungkullan, fortfor den onde att tala, så skulle
Sjugar Per spela så länge, att hon och hennes fästman
måste sluta och dansa af trötthet, och skiljas för att
svalka sig och torka svetten. Och om de släppte
hvarandra efter den dansen, då skulle de för evigt
vara skilda. Då skulle han, Sjugar Per, alldeles visst
få hennes kärlek . . . Det skulle nog gå . . . Och nog
skulle han stå ut att spela . . . Som var nämnd t, skulle
fiolen spela, antingen han höll den i handen eller
inte . ..
Och däpå hade den onde gjort en sirlig bugning
och aflägsnat sig. Sjugar Per hade sedan blifvit
liggande där afsvimmad, ända tills det vardt morgon. —
Och nu satt han här och hade redan börjat låten, som
skulle afgöra hans Öde. Han vardt först ängslig, när
han inte såg Rallti-Mattes och Gorås-Ingeborg, men
så fick han se dem komma fram ur skogen. De voro
så besynnerliga till utseendet. . . Anade de
någonting . . . Och nu hviskade hon något i hans öra . . .
Skulle de kanhända inte dansa ... Då skulle han få
det fint. . . Hade den onde lurat honom kanske . . .
Nej, nu begynte de . . . Gu . . . nu hade han så när
sagt något. . . Det skorrade till så hemskt i fiolen,
att alla de dansande vände blickarna mot
spelmannen . . .
Det var en underlig låt. . . Stopp var det upphöra
med dansen . . . Alla blefvo slutligen så trötta, att de
ville digna, men det var något, som tvang dem att
hålla på . . . Och aldrig slutade han spela häller . . .
De sågo bort mot spelmannen och nickade åt honom
att sluta, men tror någon han gjorde det. . .
Och så stupade ett par, därpå ett annat, så etttredje,
och slutligen var det blott Rallti-Mattes och
Gorås-Ingeborg, som dansade. Och de höllo sig så tätt
intill hvarandra, som om de varit rädda för att någon
velat skilja dem åt . . .
Sjugar Per satt och undrade och undrade och
ängslades . . . Hur i all världen kunde de stå ut så}
länge . . . Det där är nog en kärlek, som ingen
förmår rubba . . . Det vore kanske så godt jag
slutade . . . Jag borde kanske sluta . . .
Och han tog bort fiolen från hakan, men den
spelade ändå, lika vildt. Och han måste sitta och spela . . .
sitta och spela så att han svettades. Han kunde inte
låta bli . . .
Och Rallti-Mattes och Gorås-Ingeborg dansade utan
återvändo. Deras drag voro slöa och matta. Allt
blod vek småningom bort från deras kinder. Bleka
som lik svängde de kring där. Och till sist dansade
äfven de omkull.
Nu hade några af de andra börjat återkomma till
medvetandet. De som Kunde resa sig, skyndade fram
till det sist stupade paret och försökte få lif i det.
Men det lyckades inte.
De båda unga hade dansat in i evigheten, hårdt
tryckta mot hvarandra.
Sjugar Per hade ändtligen fått fiolen att tiga. Han
hade kastat den ett långt stycke från sig och stod
jämte de andra och betraktade de båda döda. Hvad
han tänkte, vet ingen, men en stund därefter tog han
fiolen, gick in i sin stuga och kastade den på
spi-seln, sedan han gjort upp elden.
Sedan var det några unga, som senare på natten
såg honom ansatt af svåra kräkningar sti på alla fyra
på sin förstugubro.
Hvart han sedan tog vägen, har aldrig blifvit
be-rättadt. Åtminstone var det ingen på den trakten,
som såg honom därefter.
I spiseln, där han brände upp sin fiol, spelar det
ibland än i dag en underlig låt . . . Därför har ingen
vågat bo i stugan, utan den har fått förfalla . . .
Och ännu under ljusa och fina sommarnätter kunna
ungmasar och ungkullor, som ha hvarandra öfver allt
annat kära, se två unga människor, en man och en
kvinna, lätta som dimmor, tråda en underlig dans vid
tonerna af en sällsam låt inifrån en fallfärdig stuga ...
— 708 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
