Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 28 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF EKMAN. .
GÖTEBORGS HÖGSKOLAS FÖRSTE HEDERSDOKTOR.
Om ett par månader står palatset, som göteborgsk
köpmansfrikostighet rest till fristad åt svensk
forskning, färdigt att tagas i besittning. Det blir ett
betydelsefullt ögonblick för vårt lands yngsta högskola,
när den kan flytta öfver från sin provisoriska bostad
i f. d. Schillerska skolans föga tilltalande lokaler till
den ståtliga byggnad i Vasaparken, som skall blifva
dess slutliga hem. Ett sådant ögonblick måste
hugfästas och huru skulle det med mera högtid kunna ske,
än genom en promotion i vid de svenska universiteten
häfdvunnen form? Det nya hemmet är ju en ny
parnass, och huru skulle den kunna vigas annat än
medelst just
"den glada fäst, den lagerfäst
med mästarbrefvet och med segerkransen."
Promotionen blir Göteborgs högskolas andra. Den
första ägde rum redan för fyra år sedan. Från de
gamla statsuniversitetens bröt den af på mångahanda
sätt. Icke så, att romarspråket saknades, ehuru det
nog kunde synas, som om svensk vetenskap i Gustaf II
Adolfs stad utan förfång för högtidsprägeln kunnat
tala det svenska tungomål, åt hvilket Viktor Rydberg
där sammastädes skänkt klassisk renhet. Ej häller
var det någon som märkte tomrum efter de
spirbä-rande pedeller, som i Lund och visst också i Uppsala
anföra promotionståget. Men hvar voro männen med
silfverhåren, de åldrige, som för femtio år sedan
mot-togo lagern och till sådana akademiska fäster pläga
inbjudas, att för några få timmar se den
återupp-grönska? Och hvar voro "excellenserna" — ej
männen med de bli banden och de höga titlarna — men
de, hvilka i lifvets högskola förvärfvat rätten till
diplom som upprätthållare af svensk andlig odling
framför andra, dessa, åt hvilka universiteten pläga skänka
sin lager utan afhandling och utan katederprof?
Dessa saknades och saknaden kändes. Det förra
kunde icke hjälpas, det berodde på högskolans
ungdom. Men det senare? Ja, ej häller därpå undrade
någon. Göteborgs högskolas första hederskrans måste
skänkas åt honom, som det mer än någon hade att
tacka föf sin tillvaro och blomstring, åt patriarken
bland svenska mecenater Oscar Ekman, åldringen
med den aldrig sviktande ungdomstron och det rena,
patriotiska och humanitära sinnelaget utan vank och
tadel. Men den kransen borde icke räckas förr än
den dag, då högskolan kunde skänka honom ett
värdigt mottagande i det nya hem, just han beredt henne.
Den dagen kom aldrig. Till Oscar Ekmans bår
måste Göteborgs högskola sända den lager, hon
hoppats få trycka på hans hjässa.
Men därför fick vid inflyttningsfästen i det nya
lärdomspalatset namnet Ekman icke saknas. Och det
behöfdes icke häller. I ingeniör Gustaf Ekman fann
högskolan en bärare af detsamma, som med allmänt
intresse för svensk odling förenade initiativ och
insatser på ett forskningsområde, som blifvit en ärofull
valplats för svensk vetenskaplig id och därjämte ligger
just västra Sverige närmare vid hjärtat än de fleste:
den modärna hafsforskningens.
Ingeniör Gustaf Ekman är född i Stockholm den
29 aug. 1852 och son till kommendörkapten Emil
Ekman, én broder till Oscar Ekman, och hans maka
född Kurck. 1861 öfverflyttade familjen till Göteborg,
där fadern inträdde i den stora Carnegieska firman.
Efter några års undervisning i dåvarande Göteborgs
realgymnasium idkade han under två års tid studier
inom Chalmerska institutets högre afdelning och
till-bragte därefter ett år i Wiesbaden, där han
åtnjöt förmånen att få arbeta under den berömde
kemisten Fresenius’ ledning. Härifrån begaf han sig
höstterminen 1874 till Uppsala, där han fortsatte sina
studier med vetenskapliga kemiska undersökningai,
till stor del under samarbete med numera prof. Otto
Pettersson, hvilken samma år kallats till docent i
fysikalisk kemi därstädes. Under höstterminen 1877 och
vårterminen 1878 tjänstgjorde han som amanuens
under professor Cleve vid kemiska laboratoriet.
Redan på sommaren 1876 hade emellertid ingeniör
Ekman tillsammans med docenten Cronander inledt
de hydrografiska arbeten i Skagerack och Kattegat,
hvilka i sin fortsättning visade sig vara af
banbrytande praktisk betydelse för fiskerinäringen och nu i
stor skala systematiskt fullföljas af den internationella
hafsforskningen. Början var helt blygsam: de båda
unge männen förhyrde helt enkelt en fraktjakt på
Köpstadsö — det var expeditionens hela yttre
utrustning. Nu har som bekant svenska staten liksom den
norska, danska och tyska trädt i författning om
anskaffande af speciellt för ändamålet utrustade, dyrbara
försöksfartyg. Gifvetvis äro nu äfven
undersökningsmetoderna på ett helt annat sätt utvecklade, andra och
bättre apparater stå till buds och värdefullare resultat
kunna till följd däraf uppnås. Men Ekman och
Cronander hafva här på svensk sida banbrytarnes ära.
På hösten samma år hade hafsundersökningarne
fortsatts från kanonbåten "Motala" och på sommaren
1877 deltog Ekman i den af vetenskapsakademien
under professorn F. L. Ekmans ledning utsända
expedition, som hade i uppdrag aft företaga hydrografiska
och makrobiologiska undersökningar längs svenska
- kusten .alltifrån Haparanda till Svinesund,
undersökningar, hvilka inom parentes sagdt just nu hålla på att
upprepas under samarbete mellan fyra nationer. 1878,
då han definitivt lämnade Uppsala, mottog Ekman
Göteborgs ooh Bohusläns hushållningssällskaps uppdrag
att utforska hvilket sammanhang som kan förefinnas
mellan de hydografiska förhållandena och sillens
lef-nadsvanor: det är det stora problemet om orsakerna
till sillstimmens massuppträdande och försvinnande,
som härmed första gången på ett vetenskapligt sätt
gripes an. Som bekant stå dessa företeelser nämligen
i det närmaste sammanhang med hafsströmmarnas
förändringar och växlingarne i deras
plankton-Innehåll d. v. s. i det delvis mikroskopiska djurbestånd i
hafsvattnet, som tjänar sillen till föda.
Emellertid yppade sig vid denna tid ingen utsikt
till jämn sysselsättning på detta område, och ingeniör
Ekman lämnade därför det omedelbara deltagandet
i det vetenskapliga arbetet för att i stället ägna sig
åt praktisk affärsverksamhet. 1880 mottog han den
anställning i Carnegieska värkens tjänst, han ännu
innehar: sedan 1899 är han en af bolagets
värkställande direktörer. Därjämte har Ekman ägnat mycket
intresse åt den skånska råsockerindustrien, bland hvars
ledande män han intager ett af de främsta rummen.
Men ungdomens kärlek till vetenskapen och
sär-skildt hydrografien har aldrig öfvergifvit honom och
då hans ungdomsvän från Uppsala, prof. Otto
Pettersson, 1890 föreslog, att de hydrografiska
hafsundersökningarne skulle återupptagas, var han genast redo
att medvärka. Hvad dessa undersökningar betydt i
vetenskapligt hänseende och hvad man af dem vågar
hoppas för fisket i allmänhet och icke minst för
västkustfisket är för väl kándt för att här behöfva
upprepas.
När Göteborgs högskola skänkt ingeniör Gustaf
Ekman sin första hederskrans, är-det en vacker
symbol på den vetenskapliga kulturens och det praktiska
lifvets närknutna samband, ett samband, som det
ligger nära till hands, att just högskolan i den svenska
handelsstaden framför andra gör till sin särskilda
uppgift att illustrera.
5. Hn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
