Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 21 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1IVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 662).
mig att så plötsligt ändra mitt beslut att gå ut, var
en fullständig likhet mellan våra ansikten, vår
kroppsbyggnad och vårt sätt att stå och gå. Dock hade
det vid första åsynen, och hvilket jag sedan också
fann att det bekräftade sig, tyckts mig se ut till
att vara snarare en spegelbild än en afbild af mig
själf, själf är jag nämligen af naturen
vänster-händt och håret nedfaller hufvudsakligen åt vänster
sida, då motsatta förhållandet syntes mig äga rum hos
min dubbelgångare.
Detta i och för sig ej så öfvernaturliga faktum kom
mig emellertid inne på mitt rum att reflektera öfver
ett förhållande, som annars aldrig skulle ha inträngt i
min tanke. Jag kom att tänka på, att den våning,
som jag själf bebodde, måste vara fullkomligt lika
den på andra sidan skiljeväggen, hvilken lägenhet
innehades af min namne, men så, att denna också
var en spegelbild af min egen, ett mindre rum, en
matsal och så vidare räknadt från den vägg, där jag
stod och lyssnade efter hvarje ljud. Det förekom mig
som en naturnödvändighet, att min granne för sin del
måste ha upptagit rummet på andra sidan denna
vägg, att han gick, stod, kom och stannade i
förhållande till mig och denna vägg som min spegelbild
till mig och den obevekliga spegelskifvan. Ja, i ett
ögonblick blef det mig med en obehaglig, varm
förnimmelse i kinden klart, att han stod precis på samma
sätt som jag på motsatta sidan om väggen, att vi
stodo precis likadant, precis kind mot kind och öra
mot öra och lyssnade efter hvarandra. Jag intogs af
en fasa, om hvilken jag ej vågar hoppas att jag kan
ingifva någon föreställning, emedan någon annan helt
säkert aldrig delat mina erfarenheter i denna stund.
Jag ville störta bort, och jag stod förlamad och mot
min vilja bunden vid denna vägg, fängslad med
oförklarliga och osynliga kädjor, som jag ej kunde slita.
Till slut slapp jag dock lös, i det jag kände
mannen därinne aflägsna sig från väggen. Jag gick och
satte mig vid mitt skrifbord och var viss om, att han
därinne gjorde precis på samma sätt som jag,
ständigt på samma sätt som jag, men alltid som
spegelbilden, han från höger och jag från vänster, han med
höger hand och jag inne på mitt rum alltid med den
vänstra.
Att mina föreställningar voro en akt af
öfverupp-hettade inbillningar? Man skall snart komma under’
fund med att så ej var fallet.
Af någon ömsesidig drift undveko vi beständigt
att möta hvarandra, men aldrig häller förlorade jag
känningen af honom och känningen af hvad. han tog
sig till. Vanligen hade vi alltid en husrad emellan
oss, när vi rörde oss ute på gatan sida vid sida, åter
hade vi liksom en spegelskifva emellan oss, och
denna spegelskifva ställde sig i vägen mellan oss
som en ogenomtränglig mur hvar gång jag, fattad af
raseri, ville genom en tvärgata gå emot honom för
att på hvad sätt som hälst få ett slut på denna
ohyggliga tillvaro. Hvad stod i min väg? Endast den
tomma blåa luften, och ändå mötte jag en mur som
obevekligt tvang mig att vända. När han gick åt
höger, måste jag aflägsna mig åt vänster och tvärt
om, och aldrig kunde vi komma hvarandra närmare
än vid väggen mellan våra rum, där vi ofta möttes
öra vid öra för att långa stunder i olidlig motvilja stå
och lyssna efter hvarandra.
Jag gjorde nu en upptäckt, som snarare borde ha
ingifvit mig glädje än något annat, och dock blef det
mig till en ny källa af oro, ofta drifven ända till
för-tviflan. Egentligen var det ett tecken på
tillfrisknande, ett tecken på befrielse från den drift till
destruktion, som jag ofvan beskrifvit, emedan jag numer
kunde behålla en hel del bräckliga föremål i mitt
rum, utan att någonsin frestas att förstöra dem, under
det att andra blefvo mig förhatliga ända till den
grad, att jag måste göra mig af med dem. Och så
småningom uppfattade jag orsaken: jag fick ej
behålla något som ej hade sin motsvarighet hos min
spegelbild på andra sidan väggen.
Denna slutsats gaf mig nu i hast lösningen på det
gåtfyllda i en hel mängd fenomen ur mitt föregående
lif, men den medförde obevekligt en annan: Det
var jag själf, som var spegelbilden till min granne,
det var han, som var viljan och värkligheten, det
var jag som var den tvingade och skenet.
(Forts.).
DUR OCH MOLL.
FÖR HVAR 8 DAG AF H-DUR.
Eva Mörk vandrade genom de människofyllda
gatorna från arbetet hem till sitt. Fastän hon var midt
uppe i vimlet, hörde hon människosorlet som från ett
aflägset fjärran nå fram till sig, ty reflexioner, som ej
hörde hemma i stimmet, sysselsatte hennes tankar.
Hon var en kvinna på några och trettio år, hon hade
Sett mycket af lifvet, erfarit en del, arbetat strängt och
tillåtit sig föga njutning. Hon var också af det slaget,
som ej fann njutning i hvad människor i allmänhet
kallade nöje, hon hade sin mening för sig, och hennes
smak delade få. Männen kallade henne själfständig
och hade ganska mycken respekt för henne, men länge
uppehöllo de sig icke med henne utan lämnade henne
med glädje för kvinnor med gladare väsen och
böjligare natur.
Eva Mörk drömde ej, de voro redan längesedan
skrinlagda, ungdomens ljusa, lyckliga fantasier, men
hon reflekterade allvarligt och tankfullt öfver lifvet och
dess lyckomöjligheter, som så sällan nådde sitt mål.
I de frusna reflexionerna blandade sig en underbar
stämning från våren, som låg i luften, och som brusade,
svällde och ville fram såväl i människornas hjärtan som
667
på jorden. Hon kämpade med hela sin kraft emot,
inte för allt ville hon, att vårstämning och vemodig
längtan skulle få makt med känslorna, hon visste hur
menligt allt sådant där var för arbetet och den stilla
hvardagliga ron.
— God kväll, Eva, hvad jag sprungit för att få tag
på dig. Du skenar ju i väg, så att människor rent
af vänder sig om efter dig.
— Gör jag? Det visste jag inte själf af. Har ju
intet, som väntar mig därhemma, jo visst, ensamheten
och tankarna. Så otacksamt att glömma bort sina
trognaste vänner.
— Så bittert du säger det där, Eva. Jag kan ej
stå ut med att höra dig tala så. Följ med hem till
oss, lilla du, vi ska försöka göra det lite hemtrefligt
och varmt åt oss. Det är kyligt om kvällarna, fastän
våren tycks vara i antågande, — lilla fru Brands ton
var enträgen, hon lade vänskapsfullt sin arm i vännens.
— Tack, jag följer dig, jag har ej mycken smak för
mitt eget sällskap i kväll. Du tänder upp en brasa
åt oss, inte sant, så kunna vi spraka förtroligt?
— Jo, jo visst — fru Brand drog på orden. Jag
(Forts, å sid. 670).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
