Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 7 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Långt därifrån, genmälte Magnus stillsamt, långt
därifrån. Tvärt om är jag af den åsikten, att man
under alla omständigheter bör hålla ett gifvet ord.
— Men Magnus! Tekla rätade häftigt upp sig ur
sin bekväma ställning. Du kan väl ej mena, att man
bör kvarstå i ett förhållande, då detta blifvit osant,
det vill säga, då man märker, att den grund, hvarpå
det bör hvila, ej finnes?
— Jo, det menar jag — Magnus hann ej säga
mera, förrän han åter blef afbruten af Tekla.
— Jag fattar inte, att du kan tala så — hon blef
helt ifrig. — Är det ej långt bättre att bryta en
för-lofning, ja, ett äktenskap, än att lefva i ett äktenskap
utan kärlek — lefva i ett förhållande, baseradt på en
lögn? Ett förhållande, som absolut måste verka
neddragande, demoraliserande på en fint kännande!
— Ja, jag vet, hvad du vill säga, jag känner till
alla de där fraserna och ännu flera därtill. Man
be-höfver bara en smula följa med en del modern
litteratur för att lära sig dem utantill. Personliga
lycko-kraf, sublim hänsynslöshet, andlig finhet, känslornas
skärhet — eller också deras hvitglödande hetta —
absoluta rättigheter, plikter mot sig själf — men
naturligtvis inga mot andra — jo, jag känner till
alltsammans. Och likväl är jag så gammalmodig, att
jag tror, att vi ha plikter äfven mot andra, — och
jag förstår annat med "aktning för sig själf", än dessa
moderna andar göra. Begreppet heder tycks nu
betraktas som relativt — enligt min åsikt är det absolut.
En man — ett ord — så hette det. förr i tiden. Och
därför säger jag: man bör absolut stå fast vid ett
gifvet ord. Jag medgifver, att om, i ett fall som detta,
båda parterna ansett en brytning lyckligast, då —
men endast då — vore den berättigad. Nu däremot,
då Ann-Sofies kärlek ej tycks ha upphört, borde
enligt min åsikt Nils, hällre än att bereda henne
hjärte-sorg och krossa hennes tro på honom — han borde,
säger jag, hållit sitt löfte kosta hvad det velat!
— Och om det nu händt så, att han, sedan de blifvit
gifta, blifvit förälskad i någon annan — att den
verkliga, stora kärleken kommit?
— Den verkliga kärleken — den enda stora
kärleken — det är den som icke söker sitt. Det är
den stora, vidhjärtade kärlek, som hällre kräfver egna
önskningar än låter vägen till deras uppfyllande gå
öfver andras lycka.
— Tack, Magnus!
Torkel, hvilken hittills som en stum åhörare suttit
vid fönstret, höjde nu sin röst.
— Det var ett ord i sinom tid, det du nu sade:
kärleken söker icke sitt. Det ordet är guldvågen,
hvarpå all kärlek och så kallad kärlek kan vägas.
Men då blir nog den mesta befunnen för lätt. Ty
tidens största brist är just denna: bristen på en
dylik kärlek. Skulle man beskrifva den modärna
s. k. kärleken, kunde dess karaktäristik uttryckas i
tre ord: Den söker sitt. Sin lycka, sitt nöje, sin
tillfredsställelse. Det är visst Björnson som på ett ställe
säger, att den som älskar ej kan sky offer. Det gäller
icke nu. Offra — fy, ett så gammalmodigt ord! Hvem
vill offra något nu för tiden? Nu har man ju icke
ens rättighet att offra minsta grand af sin egen lycka.
Nu blomstrar jagets kult!
— Jag har emellertid mycket ondt af stackars
Ann-Sofie, tv hon tar nog mycket illa vid sig, hon är så
känslig, stackars liten, sade fru Magda medlidsamt.
— Men inte behöfde hon väl för hela världen visa
huru olycklig hon känner sig! Det kan ej annat än
beröra mig pinsamt att se, hur hon tycks totalt sakna
all kvinnlig stolthet. Blefve jag sviken i min kärlek,
— förutsatt nämligen att jag kunde komma att älska
någon — (hvad en hastig rodnad klä’r — bara den nu
sågs i skymningen) — så skulle jag hällre sörja mig
till döds än låta någon lefvande varelse veta därom,
sade Tekla, som hade för vana att efter hvarje mera
långvarig flirtations final någon tid gå omkring med:
ett uttryck af blid resignation.
— Men Ciss, sitter du och sofver, efter du aldrig:
säger ett ord? Du brukar eljes ej vara besvärad af
munlåsa! Arvid vände sig mot gungstolen och den
lilla varelse, som tycktes försvinna i dess djup. Han
satte gungstolen i vaggning. Hvad tänker du om saken?
— Hvad jag tänker! Ciss sträckte upp armarna,
gäspade lätt och småskrattade. Jo, vet ni, jag håller
just på att läsa en bok af Marie Corelli: Två världar.
— Ni vet. Och där står det, att hvaroch enmänniska.
egentligen blott är en halfva och att hennes andra,
halfva finnes någonstädes — på vår jord eller någon
annan planet. Där påstås också med bestämdhet, att
man absolut säkert en gång förr eller senare kommer
att förenas med denna halfva — antingen här på
jorden eller på Venus eller Jupiter eller någon annan
stjärna. Det låter ju ganska antagligt, eller hur?
Men med denna angenäma utsikt för ögonen kan man
ju anse förlofningar och brutna förlofningar som
småsaker och tänka: bättre lycka nästa gång, då finner
jag kanske mitt rätta halfklot!
Det följde allmänt skratt på Ciss’ ord — till och
med Tekla måste draga på mun en smula.
— Men nej, vet ni hvad, skulle det ej smaka
härligt med en apelsin? sade Ciss, jag skall kila ut efter
några. Hon fladdrade ut som en fjäril, en af de där
vackra, brokiga, hvilka se ut, som om de blifvit till på lek.
Arvid skra¾ade.
— Hon är sig lik, Ciss. Alltid ’lefve lifvet’!
Finner alltid rätta ordet för att häfva en tryckt stämning.
Kan man kalla någon ett solsken, så skall det väl vara Ciss.
Magda strök tveksamt hans hand, tacksam för hans
vänliga ord om systern. Hon kände, att det från
annat håll kom en kall fläkt af ogillande. Jag tror
verkligen ej, ursäkta mig snälla Magda, att hon är mäktig
någon djupare känsla, därtill är hennes själ alltför
grund, fruktar jag.
— Hon är ju ännu så ung, medlade Magnus.
— Ja, tjugutre år, upplyste Tekla välvilligt.
— Nåja, det är ju ingen ålder. Och förräsien är
hon så snäll och rar och godhjärtad, att man måste
hålla af henne, och då kan man nog öfverse med,
att hon ibland är lite tanklös, eller hur?
Torkel teg. 0
Ciss kom tillbaka med en skål apelsiner, hvilka
hon kringbjöd med ett gladt skämt för hvar och en.
Och hon var glad och uppsluppen, sjöng: "I denna
enkla låga hydda" och dansade en pas d’Espagne
med Arvid–––-—
På aftonen, då hon stod vid fönstret i sitt rum och
såg ut öfver trädgården där mörkret bredt sig öfver
de blommande almarna och endast föga skingrades
af ett blekt skimmer från nyets smala skära — då låg
ett uttryck öfver hennes ansikte, hvilket Tekla aldrig
sett däri — och knappt någon annan häller. Ögonen
sågo långt, långt bort, bort genom nattens mörker,
bort till en stor stad, där det fanns en, som en
gång... som ej mera ...
När hon vändt sig från fönstret och tändt lampan
föllo hennes ögon på boken, hvilken hon i dag
åberopat. Hon såg stilla på den ett par minuter, ögonen
voro mörka.
— Teorier, ’ sade hon, i det hon slog till den med
handen.
Så kastade hon upp den på en hylla och satte sig
ned att läsa Buckle’s Civilisationens historia...
VIII ÅRG. 40:E HÄFTET INNEHÅLLER:
Dan Broström — Antonio Beltramelli. — Oscar Eliason. †
Mark Twain. — Betydelsefullt ministerskifte i Preussen. —
100-års-dagen af Garibaldis födelse. — Illustreradt allehanda. — Svenska
sportsegrar i Wien. — Järnvägskatastrofen i Halmstad. — Otto
Hesselbom. — Vinkriget i Frankrike: Narbonne i
belägringstillstånd. — Veckans porträttgalleri. — "I Skymningen» af A.
K A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG. 19Ü7. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
