Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 23 Juni 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIK- OCH KULTURPASTEN I HELSINGFORS DEN 9 JUNI.
efter fotografi Klieht, Kem. A.-B. Bmgt Silfnertparre Smm—Obg.
MUSIKPAVILJONGEN, vid Svenska Folkskolans vänners fjärde musikfäst som hölls i sammanhang med den stora fästkonserten.
, . FRIHERRE B. T. v. WILLEBRAND öppnar fästen.
En stor svensk musik- och kulturfäst hölls den
9, juni i Helsingfors, sedan de tvänne föregående
dagarna ägnats åt repetitioner för densamma. Skalden
Jacob Tegengren hade till fästen diktat en kantat, som
af förf. själf upplästes.
Det är intresset för den svenska kulturens och det
svenska språkets bibehållande och tillväxt i Finland,
man har att för tacka tillkomsten af den storartade fästen,
som räknade icke mindre än 1,574 aktiva deltagare.
Samtidigt höllos flera andra möten, äfven de ett
uttryck för samma sträfvan: att ena Finlands svenskar
för den blifvande "kulturkampen" i landet.
(Forts, från sid. 594.)
Och sedan ser jag henne sitta uppflugen som en
grå fågel på en låg, tjock tallgren med fötterna i kors
och bandskornas brokiga tofsar dinglande. Och hon
äter och pratar och skrattar som vi alla göra, och den
röda kvällssolen på fjälltoppen lyser i hennes ögon.
Och jag ser ungprästen; han har solen bakom’ sig,
och hans ansikte är fortfarande blekt i skuggan och
han äter ej.
Och sedan kvällsvarden är undanstökad samlas alla
på den öppnaste platsen för att invänta solens
uppgång tätt invid det röda kvällsljuset.
Men då är hon, Eva, borta.
Och en timme efteråt då solen går upp hör vi en
jäjklåt, sådan som lappar bruka sjunga— underliga
melodier, enformiga, gående. Och vi lyssna alla tysta
och ungprästen står upp och går bortåt.
Det är sedan solen gått upp, och alla fåglar sjunga,
och klockan är snart två på natten. Ungprästen och
Eva stå midt emot hvarandra bland träden och
ofvan-för deras hufvuden för en hop talltrastar oväsen. Och
nattsolens starka, nyfödda ljus kommer rinnande
mellan stammarna till dem.
Och hon Eva stampar med foten, men det hörs ej
ty kängskon är mjuk och mossan ger efter. Och
hennes ögon äro blanka och bruna och hårda, och
blicken står på ungprästens ansikte och hon ropar:
— Nej — nej — hör ni — jag vill inte ha er —
jag gifter mig aldrig — hör ni - jag hatar er män,
allihop–––-älska er! — ha ha ha!
Hon, Eva, den mjuka grå fågeln är vild. Hvar tar
hon sitt sinne ifrån, och hvarifrån komma de
flammande ljusen’från hennes ögon, och hur kan den
röda munnen säga så?
oMen ungprästen han blir lugn och hans ansikte är
hårdt och han går och sätter sig på en sten utåt
kanten af ett stup.
Men då är det, som det händer. Det, att det blir
en underlig skymning, som ingen kan beskrifva, och
alla fåglar bli tvärt tysta. Och det mörknar mer och
mer, men det är ej vanligt mörker. Det är ett mörker
som om solen hölle på att dö, och ångesten kommer
på stora mörka vingar farande mellan träden. Och
till Eva kom den på samma plats där hon stått
och stampat foten åt ungprästen. Och hon blir stel
af ångest och skräck. Skulle det begrafva henne,
detta svarta, som tog mot andedräkten — hvarför
— 597 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
