Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 2 Juni 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ropa på regeringens och parlamentets uppmärksamhet
och hjälp. Och förra söndagen samlades i Bézier i
departementet Herault 150,000 protestanter mot
"förfalskningen" och nöden. Själfva demonstrationen, i
hvilken kommunernas offentliga personligheter deltogo,
försiggick i stort lugn trots den öfyerhettäde stämning
som faktiskt förefinnes. Däremot blef den lilla stationen.
Marcorignan nära Narbonne vittne till ett
"upplopps"-försök. Biljetter hade af ett stort antal (bortåt
femtonhundra) personer redan föregående dag beställts, men
järnvägsbolaget, som dignade under trafikbördan, hade
icke kunnat skaffa tåg, och efter några timmars tålig
väntan barrikaderade folkmassan järnvägslinjerna
under förklaring att den icke skulle återgifvas åt trafiken
förrän nödigt antal vagnar förefunnes för de
mani-festerandes behof. Grofva ord och hotelser haglade,
till dess att ett telegram från manifestationskbmmittén
med maning till lugn kom de församlade att på
eftermiddagen åtskiljas.
MÄRKLIGT KONSTVERK.
Vidstående skulptur, stammande från tiden för den
grekiska konstens högsta blomstring i andra eller
tredje århundradet f. K. och af en forskare t. o. m.
tillskrifven Lysippos, är känd sedan ett kvarts sekel
tillbaka och har alltsedan den af en tillfällighet kom
i dagen bland ruinerna af en villa, som varit kejsar
Neros, befunnit sig i villa Aldobrandini och furst
Sar-sinas ägo. Den har emellertid nu för en betydande
summa öfvergått i statens ägo och skall uppställas i
"Termernas" museum i Rom.
Man har ännu icke enats om hvad statyn föreställer.
Allmännast lutar man dock till den åsikten, att det är
en’ung prästinna, obekant af hvilken kult.
(Forts. fr. sid. 548.)
sjunken i hvad hon kallade naturens tillbedjan. Hon
spratt till af det prasslande ljudet af steg i den torra
mossan. Hon vände sig om och såg en herre i hvit
flanellkostym stå med hatten i hand alldeles bredvid sig.
— Förlåt om jag skrämde er, sade han med en
främmande brytning i rösten, men ert röda parasoll
lyste som en eld i solen och drog mig hit —
alldeles som fjäriln mot ljuset, tillade han leende.
Karin såg upp först förvånad, men så log hon
plötsligt Öfver hela ansiktet. — Nej se, började hon.
— Nå, så känner ni ändå igen mig, afbröt han
henne, jag var nästan orolig, ni icke skulle göra det.
Tack för i vintras, fröken, fortsatte han, i det han
slog sig ned i mossan. Minns ni, jag sade när vi
skildes åt, att vi säkert voro hvad fransmännen kalla
"gens- de revue" (återseendets folk), och ser ni, nu
ha vi också återsett hvarandra. Gjorde ni flera
skidturer sedan?
Tiden, som låg emellan, var med ens utplånad,
liksom känslan af att de i vanlig ordning voro
främlingar för hvarandra, därför tog Karin gladt och
frimodigt emot den hand, han räckte till hälsning och
svarade leende: — Ja, men då redde jag mig bättre.
Jag blef tvungen att åter resa ut strax därefter,
återtog han, och kom ej tillbaka förr än det var
sommar igen, men ofta, ofta har jag tänkt på denna •
vackra vinterdag med sin strålande sol och den lilla
röda tomten, som skymtade framför mig mellan
träd-stamniarne.
— Ja, det var en härlig tur, men jag hade litet för
brådtom. Jag märkte, att någon var efter mig och
ville förstås ej blifva upphunnen.
Bfter fotocraA. Kliché • Bengt SU/versparre
»GREKISK PRÄSTINNA», UPPGRÄFD I ANZIO 1878, i dagarne
inköpt af italienska staten för en half mLlion lire.
— Och så försvann tomfen plötsligt ned för en
brant och då jag kom fram, såg jag först intet spår
— Så försvunnen var jag väl ändå inte, skrattade Karin.
— Jo, min sann, jag började nästan tro, det varit
en riktig tomte eller annat skogsväsen jag hade haft
framför mig, då jag plötsligt fick se där nedanför en
liten röd prick på siön —
— Ja, det var min topplufva.
— och strax därefter spetsen af en skida och sedan
hela lilla tomten till hälften begrafd i en drifva. Minns
ni, att ni till en början ej ville ta emot någon hjälp?
—- Och minns ni, att ni skrattade åt mig?
— Men minns ni, att vi sedan blefvo goda vänner?
— Ja, jag minns ni lagade min skidrem.
Han såg på henne spörjande — Minns ni ingenting
mer?
— Jo, jag minns också, kom det litet tveksamt,
att vi på hemvägen skidade i kapp och täflade —
— Om mästerskapspriset ja, som framtiden skulle
skänka oss.
Det blef tyst några ögonblick. Så sade han hastigt:
— Jag såg er på båten i morse, men ville ej träffa
er i den omgifningen. Jag roade mig i stället att
följa skiftningarna i ert ansiktsuttryck och försöka
gissa mig till edra tankar. Jag var så säker, att ni
skulle ströfva ut ensam i skog och mark, och att jag
där skulle återfinna er.
Solen stod röd vid horisonten och de följde båda
under tystnad hennes långsamma sjunkande bakom
skogstopparna på andra sidan fjärden.
* ■ *. (Forts. sid. 560)
— 557 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
