Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 28 April 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIVAR 8 DAG
bild, som måhända en aflägsen
framtid kommer att skänka
verklighetens lif.
EN VÄL BALANSERAD
JÄTTEBUDGET.
Den engelske finansministern
Henry Herbert Asquith framlade
i torsdags för parlamentet den
med spänning motsedda budgeten.
Det väldiga aktstycket har i
England på nästan alla håll framkallat
liflig tillfredsställelse, ehuru de
förmögnare genom vissa tidningar fått
tillfälle att uttrycka en smula
missnöje med att rikedomen blir
ytterligare betungad af skattebördor. I
de flesta fall framhålles
emellertid det riktiga i att de, som bäst
förmå bära, också få de tyngsta
bördorna. Den stora engelska
medelklassen har, såsom man
påpekar, all anledning att vara
belåten med den
Campbell-Banner-manska ministärens skicklige
finansminister, hvars sträfvandèn att
förminska nationalskulden äro
präglade af målmedvetenhet och energi.
ÄNNU ETT MONARKMÖTE.
Vi lefva i kungamötenas tid,
och den europeiska prässen har
brådt med att dag efter dag
leverera mer eller mindre djupsinniga
betraktelser öfver alla dessa
sammankomsters sannolika innebörd.
Ungefär samtidigt med det
en-gelsk-spanska monarkmötet i Cartagena gjorde
italienske kungen en visit hos sin kollega i Athen, och
denna händelse väckte så mycket mera
uppmärksamhet som förhållandet mellan de båda hofven icke
alltid varit af det hjärtligaste slag. På håll, där man
anses vara initierad, drifves det påståendet, att detta
italiensk-grekiska närmande tillkommit på initiativ af
den allestädes närvarande kung Edward, och många
hålla före, att kung Vittorio Emmanueles Athenresa
endast var ett led i Edward VII:s energiska
sträfvandèn att skapa ett fast block af i Medelhafvet
intresserade stater med udden riktad mot Tyskland och dess
bundsförvant Österrike.
Efter engelske konungens kort efter Athenmötet
arrangerade sammankomst med Vittorio Emmanuele i
Gatea ha dessa påståenden tagit ännu lifligare fart,
och man talar litet hvarstädes med allt större
bestämdhet om ett samförstånd mellan England,
Frankrike, Spanien, Italien och Grekland rörande politiken
i Medelhafvet. Ingen torde kunna förneka, att en
dylik kombination skulle vara af den allra mest
genomgripande internationella betydelse och att den
kunde medföra konsekvenser af oerhörd räckvidd.
Ännu så länge har dock den storpolitiskt intresserade
världen inga verkligt officiella meddelanden att bygga
på, utan måste hålla sig till allehanda rykten af olika
värde. Den starka nervositet, som med anledning af
dessa företeelser gjort sig gällande i Tyskland, är dock
ett talande bevis för att märkliga ting försiggå vid
alla dessa monarkmöten och att de ingalunda äro af
uteslutande oskyldig artighetsnatur.
EN AMERIKANSK MATADOR.
Roosevelt och trusterna — det har ju länge varit en
stående rubrik i prässen, och man har tid efter annan
fått åtskilliga mer eller mindre uppseendeväckande
It’ t. tmrrafi KlicM i Bengt SUfoenpam.
ITALIENSKE KONUNGENS (t. v.) BESÖK I GREKLAND. SAMMANTRÄFFANDET
MED GREKISKE MONARKEN (t. h.).
interiörer från den manhaftige amerikanske
presidentens energiska strid mot de stora kapitalisthydrorna i
Förenta Staterna. Det senaste utslaget af Roosevelts
strid mot trustmagnaterna är hans och hans regerings
ansträngningar att bryta trusternas herravälde öfver
unionens järnvägar. Presidentens mast framträdande
motståndare i den stora järnvägsstriden är Edward H.
Harriman, jämte det beryktade Standard Oil Company
den störste delägaren i Union-Pacific järnvägsbolaget.
Han har med ryggstöd af denna sin ställning skaffat
sig afgörande inflytande inom en mängd andra
amerikanska järnvägsbolag och har för någon tid sedan
lyckats genomföra en djärf kupp, som dock ledt den
amerikanska järnvägsfrågan i en för hans
egennyt-tiga intressen mindre fördelaktig riktning. Enligt hvad
det påstås förtjänade emellertid han och ett par af hans
intimare affärsvänner på ifrågavarande affär en liten
nätt summa på bortåt 90 millioner kr.
Kuppen kan i korthet berättas så:
Chicago and Alton-bolaget befann sig på klena fötter,
men Harriman åtog sig värfvet att bringa det på säker
mark igen. Han hade nämligen upptäckt, att bolagets
linjer egentligen kostat tolf millioner mer än uppgafs,
och detta betydde ju en ökning på samma summa af
bolagets kapital. Denna ökning gaf honom anledning att
släppa ut för 32 millioner obligationer och en
inbjudan till teckning af nya aktier i bolaget för 22
millioner. På kort tid drefvos emissionerna oerhördt i
höjden, bolaget blef ytterst populärt i Förenta staterna
— och Harriman stoppade lugnt den stora vinsten i
sina rymliga fickor.
Det dröjde emellertid icke länge, förrän det
mellan-statliga handelsutskottets kontrollant för Chicago-and
Alton-bolaget gjorde vissa upptäckter, som kommo
de nya obligationerna och aktierna att falla med
svindlande fart. Innehafvarne gjorde väldiga förluster,
— 476 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
