Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 21 April 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
fick tänka själf och drömma bäst hon ville. Och hon
kände ingen saknad däröfver, ty — som är antydt —
hon var icke van annorlunda. Modern hacle
undervisat henne så godt hon förstått och sagt, att det var
en farlig värld vi lefva i. Det gällde att vara på sin
vakt. Icke blott onda människor kunna omge oss,
medan vi vandra fram dagligdags på lifvets stråt, sade
hon, utan ock onda andar, som vilja locka oss till det
dåligt är. Det finns troll i de djupa skogarna, som
missunna människorna deras lott och därför söka skada
dem. — Till försvar mot de förstnämnda hade hon
sagt att rättrådigheten, modet och bestämdheten vore
nog. Och mot all ondskans härskara hade hon gifvit
dottern Herrens bön, hvilken blifvit inlärd så snart
alla ord kunde uttalas rent. Mot trollen och maran,
hvilken sistnämnda dock i allmänhet blott hemsöker
gammalt folk, skulle hon hvar kväll, då hon lade sig,
läsa Herrens bön och tänka på, hur hafrestånden buga
sig inför Herren under storm. Och inom hennes stuga
skulle aldrig trollen komma, om hon hade stål insatt
i väggen otvanför dörren . . .
Men Herren hade ock — berättade hon vidare sin
dotter — sändt till jorden andra öfvernaturliga
varelser än onda troll. Det fanns ock tomtar, som kommo
till flitiga, sparsamma, omtänksamma och godhjärtade
människor och hjälpte dem att se om och föröka deras
ägodelar. Men först fordrades, att dessa egenskaper
blifvit ådagalagda af en släkt många led igenom och
att ingen af dess medlemmar begått någon oklokhet
i sina affärer eller burit sig orättrådigt åt mot
medmänniskor ...
Nu funnos äfven många andra goda väsen, till
dö-mes skogsjungfrur, huldror och vitrer, hvilka sistnämnda
egentligen härstammade från norrlandskogarna, men
om dem hade dock modern icke mycket berättat. —
aGud ske lof för maten och för hälsan i Jesu namn,
amen0, läste nattvardskullan igen, ty hon hade fallit
i tankar och glömt, att hon redan tackat för maten.
Därpå tog hon sin lilla näfverkorg, gick bort och sade
farväl till sina kamrater vid Herrens bord. Dessa
nickade åt henne — de hade inte hjärta till annat denna
dag. Men annars hade de inte brytt sig om henne
något alls. Det var en egendomlig kulla från värsta
skogsbygden den där, tyckte de. Och fattigast var
hon af dem allihop. Själfva voro de storgårdskullor
nästan öfver lag . . . Så gick hon ut ur sockenstugan,
stilla och tyst, och begynte vandra vägen framåt, som
ledde till hennes hem . . .
Äfven den följande dagen gåfvo henne föräldrarne
till fridag att betänka de viktiga ting, som hon
förehaft. Men sedan började arbetsdagen och slöt
icke, förrän Herran tog hennes själ hem till sig. –––
Det var en ung präst som konfirmerat henne. Hans
ord hade ingifvit henne stort förtroende för honom.
Detta förtroende växte. Och med åren förstod hon
hvad det var, ty hans bild försvann aldrig ur hennes
hjärta. Men hon hade knappt sett honom mer efter
den dagen, då hon gick fram, bara några söndagar
när hon varit och hört hans predikningar . . . Hennes
högsta åstundan var nu att få bli hans brud! Nog
förstod hon, att hon, som blott var en fattig
land-bondkulla, aldrig skulle kunna bli prästfru, men hon
kunde dock aldrig upphöra att drömma därom.
Hennes föräldrar hade icke råd att köpa henne
brudklänning. De skulle icke kunna bekosta lånet af socknens
brudkrona. Och själf hade prästen ingenting, hade hon
hört, bara studieskulder ... Ju mer hon fann, hur
omöjligt det var, att hennes dröm skulle bli
verklighet, desto vildare vardt hennes längtan och vissare
hennes förhoppning att en gång få stå i bruddräkt
vid hans sida . . .
En sommar var hon alldeles ensam på ett
fäbodställe en tid. De andra kullorna hade farit hem för
att hälsa på. Och därunder hade hon åtagit sig att
sköta om deras kor och sysslor. Detta blef dock
slutligen för mycket arbete för henne. Hon fick
knappt sofva om nätterna, ty då måste hon vandra
omkring i skogen och söka rätt på kor, som hade gått
bort sig. Omsider vardt hon så matt och förbi, att
hon icke visste, hur det skulle gå . . .
Det var så att hon, alltsedan hon vardt fäbodkulla,
haft en hund med sig, som föräldrarne gifvit henne,
ty de ville icke, att hon skulle vara alldeles ensam i
fäbodarna — ifall hon skulle komma till sådana
ställen, där det blott var plats för en kulla. Omkring
halsen på denna hund band hon nu ett rödt band och
befallde honom att gå fram till bygden efter någon
människa. Han måste ha sett, hur dåligt ställdt det
var med hans matmor, ty han sprang så mycket han
förmådde åt bygden till.
Då han var försvunnen ur hennes åsyn föll hon i
tankar. Hon kände sig dödssjuk. Ett stort svårmod
grep henne däröfver, att hon måste dö utan att ha
stått som brud vid den unge prästens sida. Hon
undrade, hvar han var nu. Tänkte han någon gång på
henne? . . . Det var svårt att dö ung ändå . . .
Men då hörde hon en röst inifrån skogen, som
ropade till henne: — Kom hit och låt kläda dig, ty
din brudgum är nära. Hon gaf först icke akt på
rösten, men då den ljöd för tredje gången, stod hon
upp och gick åt det håll, hvarifrån den kom. Och
liksom i salig hänryckning stannade hon, när hon
uppnått en kolbotten (= plats för kolmilor), som icke
blifvit nytt,ad på så länge, att den redan hunnit bli
gröngräsbevuxen. Där voro otaliga små hvitklädda
jungfrur, tyckte hon, hvilka i stor hast klädde på
henne en brudklänning, skimrande som af silfver. På
hennes vänstra ringfinger trädde de två gyllene
ringar, och på hufvudet satte de socknens brudkrona af
guld. Hennes barm smyckade de härligt med
blomster och blad. Snart var hon färdig och väntade
endast, att hennes brudgum skulle komma. — Då hörde
hon hundskall i skogen. Om en stund såg hon sin
hund komma, och strax efter honom följde den unge
prästen . . .
Denne sistnämnde hade just varit på väg till sitt
hem, då hunden kom springande och reste sig upp
mot honom. Att hunden hade ett rödt band om
halsen och att han icke lät honom gå i fred hade
kommit prästen att förstå, att någonting var å färde, och
han hade därför följt med honom . . .
Då han nu fick se den brudsmyckade unga
kvinnan, vardt han förskräckt och undrade hvad det kunde
vara . . .
— Hur saligt, att du kom ändå, sade hon till
honom och log. — Känner du icke igen mig? Jag är
ju en af dina läskullor, fortfor hon, då han endast
förvånad stirrade på henne. Då kände han igen henne,
men han kunde aldrig förstå, hvarför hon stod i
brudkläder. Hon tycktes gissa hans tankar och sade:
— Det är så att jag har dig kär . . .
Och liksom i en dröm tog han henne vid handen,
och de följdes åt till hennes -stes (= fäbodkullans
boningshus). Därinne sutto de länge i en sällsam
lycka. Men omsider var det som om han vaknat
upp ur sin dröm. Han drog sin knif ur slidan och
for i korsform med den öfver hennes hufvud, ty han
hade hört folk säga, att det löste från förtrollning.
Och genast såg han henne sitta med vanliga kläder
på sig, sjuk och matt. Han stannade hos henne den
följande natten, ty hon vardt allt sjukare och sjukare.
Och han kom icke igen till bygden, förrän han fått
lykta hennes ögon till dödens sömn.
Sägnen om hans sorg och längtan efter henne samt
hvilken betydelse de hade för honom själf och sedermera
för en hel bygd, skall en annan gång varda berättad.
— 454 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
