Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 10 Februari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BJÖRNIDET.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. WALTER HÜLPHERS.
— Ljuger? Ja, naturligtvis! svarade min vän
malm-letaren och såg på mig en smula hånfullt i det han
drog några iskorn ur sin yfviga blonda mustasch. Fem
björnjak’er har jag varit med om i mina dar så nog
vet jag hur en gråbjörn ser ut. Nej, de här
björnarne som de pratat om att de ringat uppe i
Nordmarken, det var höstbjörnar ifrån Norge,
vandringsdjur, som komma i flockar ända till en sex, sju stycken
och som nog dragit sina färde igen. Det är bara när
gråbjörnshonan har ungar som man kan få se ett
par tre stycken i följe, annars äro de alltid ensamma.
Höstbjörn, han anfaller folk, men det gör aldrig
gråbjörn, om han inte har anledning till det, men gör
han det... Jo, jag var med en gång då jägmästar X.
kröp in i björnidet för att frälsa lifvet på en lapp,
han sitter fängslad nu och har fått ett hårdt straff
den jägmästarn, han hade fått mindre om han velat
bekänna, han frälste kanske någon, då också.
Jag hade köpt en björnring af en lapp. Han fick
femtio kronor i handpängar för att han visade oss på
ringen och så skulle han ha hundra kronor till när
han kom fram med björn’ och ett par hundra till när
björnen var skjuten, men sköt han själf — och det
skulle han inte få, förr än det var alldeles
nölvän-digt — så skulle han få femtio kronor mindre.
Vi blefvo några stycken, länsm .n Y , en frisk pojke,
jägmästar X., ändå värre, en vän till mig från
Sundsvall och så jag och lappen. Vi hade haft en god
bit att ta oss fram genom snön på skidor, men till
sist .sa’ då lappen, att här var det och pekade ut en
skrefva några hundra meter längre fram. Och där
stannade vi för att hvila och äta en smula innan vi
gåfvo oss i färd med björnen, för då behöfs det, att
man är uthvilad och lugn. Det var fri utsikt och
lagom afstånd för att vi skulle kunna hinna göra oss
i ordning om björnen blef väckt och kom ut förtidigt,
när han kommer ut så, då går det fort.
Vi gjorde oss läger på vanligtvis och stekte
amerikanskt fläsk, som vi hängde upp på störar, ja, du vet
hur det smakar. Och se’n kokte vi kaffe och
Sundsvallsbon tog fram konjak och ville att vi skulle dricka
k&ffehalfvan, men det sa’ jag ifrån. Nej, ingen sprit
förr än björnen är skjuten, det kan vankas alldeles
för allvarsamma ögonblick, och en björnring är för
dyr för att björnen skall få komma undan.
— Nu ta vi björn’ först, så dricker vi kaffehalfvan
sedan, sa’ jag, då ska* ni få känna att den smakar.
Så blef det. Och vi gingo försiktigt fram mot
idet och stannade i en krets på lagom afstånd, som
jag sagt gár det fort när björn* kommer ut.
— Nu tar vi fram björn’! sa’ jag till lappen.
Och lappen gick fram emot idet, hopkiupen på
skidorna som en katt, försiktigt som jag tänker mig
en indian. Och så de lita på sig sjäfva det där
folket! En enpipig bössa öfver axeln och ett J^pjut i
handen. Ja, kanske är spjutet säkrare, men alltid
blir det tumla af.
När lappen kom fram till idet började han lefva
för att få fram björn’, men ingen syntes till. Så satte
h?n ett skott rätt in i skrefvan, lika litet kom någon
björn nu heller. Och så blefvo vi trötta på att vänta
och drogo oss tillbaks till lägerelden och ropade på
lappen för att göra upp räkningen med honom.
T- Och nu kom kaffehalfven fiam, det var ju
ingenting annat att göra än att ta’ skämtet så lugnt som
möjligt.
När lappen kom såg han ganska snopen ut och sa’,
att han inte kunde begripa hur det här hängde ihop,
han kunde lämna sin salighet på att där var ett
björnide, och utspår fanns inte, det hade vi kunnat se
själfva.
Jo, det hade vi nog kunnat se, men björn’, hvar
301
har du björn’, det var den vi kommit för att se, hvar
har du björn’?
Det var en svårare fråga för lappen.
— Fram med björn, eller de femti kronorna du har
fått på hand! Hat du ljugit lapp för att narra dig till
pangar skall satan ta’ dig!
Lappen bedyrade att han inte ljugit, att )jörn’ måste
ha funnits där inne och att det var en omöjlighet att
han sluppit obemärkt ut.
Ta tram honom då!
Lappen gjorde en gest som betydde så mycket som:
Ja, den som dt t kunde!
Jägmästarn och länsman Y. gåfvo lappen på pälsen
hvad de kunde, men det tjänade inte mycket till och
så återgingo vi till kaffehalfven och to^o saken så
sorglöst som man kan inne i lappskogarne. Och det
blef nog både en och två, men då... Ett
förskräckligt illvrålande bortifrån björnidet!
Medan vi setat och pratat hade lappen gett sig af,
troligen var han kränkt af att vi sagt att han ljugit,
och så hade han gett sig till att krypa in i idet för
att se efter om björn’ kanske låg död därinne. iV.en
där låg minsan ingen död björn utan en ganska
lef-vande, söm dref till lappen, så att skinnet gick af
halfva hufxudet och ena axeln. J.-, det fick vi se
sedan. Nu sågo vi bara näbbskorna sticka fram ur
skiefvan, när vi kommo fram, och efter som de
rördes kunde vi förstå, att lappen ännu lefde.
Ja. hvad var här att göra? Att röra vid lappen var
detsamma som att ögonblickligen ha björn’ öfver
honom och sig själf, och ...
Då vi inte kunde finna på någon utväg föreslog
jägmästar X., att vi fick dra lott om hvem som skulle
krypa in för att frälsa lappen. Jag vägrade.
— Nej, jag drar inte lott, sa jag, — jag har hustru
och barn och har inte rätt, och om här lif ska’ gå,
är det bättre att det går ett än flera.
Länsman Y., åh, det var minsan ingen rädd man,
det har han visat både förr och sed^n, svarade
detsamma. Han var gift han också och hade barn.
När vi sågo bortåt björnidet var där lugnt och stilla,
näbbskorna och den brokiga lindning^n rördes inte
mera på snön, det var mer än antagligt att lappen
redan var död.
— Det vet man inte, han kanske bara är,
afsvim-mad, svarade X, vi kunna inte stà till svars med att
låta en människa bli liggande på det där viset.
Ja, hvad skulle vi göra, jag föreslog till och med
att vi skulle skjuta lappen, så att han skulle slippa
pinas om han inte var död.
Men innan vi hunno tänka oss om hade jägmästar
X. ryckt till sig mitt gevär som var det bästa och
laddat med fem kulor, alla platta, och ögonblickligen
dödande. Han vränger af sig rocken och kryper in
vid sidan af lappen och pang! Ja, det gick mycket,
m\cket fortare än jag här hinner berätta det.
Han kröp in vid sidan af lappen med geväret
framfor sig och fick i öppningen mellan bergväggen och
lappens hufvud se någonting grönt brinna. Han sköt
fram geväret däremellan alldeles intill lappens tinning
och brände af på det gröna. Han träffade björn’ mitt
i hufvudet så att han blef liggande på stället.
Lappen var bara af-vimmad och började kvida och
vi hade styft sjå att få ut honom så pass hålltag som
.björnen haft på honom. Men han lefver än och har
det bra kan jag tänka. Björn’ måste vi bända ut en
annan väg, jag minns nu inte hur många timmar vi
fingo hålla på att arbeta, men det var många.
— Det är en af de ruskigaste historier jag varit
med om, slutade min vän malmletaren och drog åter
några iskorn ur sin blonda mustasch och såg på
mig med en kall, blågrå blick. Du kan ju säga att
(Forts, å sid. 304.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
