Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 27 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FJÆSTAD.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
När man nu ser en samling taflor eller bonader
af Gustaf Fjæstad — hvem skulle då kunna tro att
deras mästare är en elev af Bruno Liljefors? Den
Fjæstadska tekniken är jämn, finslipad, beräknad in i
minsta detalj; icke ett enda pänseldrag tyckes vara
tillkommet genom en plötslig impuls; äfven när han
återger en stämning, hvars betagande skönhet
kommer åskådarens hjärta att klappa raskare, så skildrar
han den nästan metodiskt, drag för drag, linie för linie,
liksom vore han rädd för att genom ett ögonblicks
oaktsamhet tappa bort något, af det allra finaste
själsstoftet i stämningen. Han har kanske kommit in i
skogsdjupet, där vinterluften står stilla utan vind;
den ny fallna snön ligger mjukare än bomull på
granarnas grenar och på marken under dem. Det enda
som bryter stillhetskänslan är några spår af en hare
som nyss skuttat förbi. Någonting har alltså rört sig
nyss. Den absoluta vinterstillheten, snöstillheten,
täcket under hvilket markerna sofva har gripit
honom och han har ställt upp sitt staffli. Man känner
hur stilla och tyst det har skett; man tycker sig se
honom, fastän staffliet är placeradt utanför ramen.
Man följer honom under arbetet; det går utan hast,
han dröjer vid hvarje liten skiftning i
snöskuggningen, där marken buktar sig, han bedömer långsamt
och sorgfälligt färgnyanserna, tar inte till med en hög
färg för att drifva upp den hvita, sänker i stället hela
skalan, så att stämningen till slut tyckes vara hviskad
fram, men ändå så tydligt att ingenting, icke ens den
minsta detalj är förbisedd.
Ja, så tänker man sig Fjæstad, när han målat en af
dessa beundrade snöstämningar, som bäst och
säkrast uttrycka den genre, med hvilka han arbetat in sig
i den svenska allmänhetens bevågenhet. Hur fjärran
är icke detta från Liljefors, impressionisten som ingen
af de våra, mannen med den breda pänseln, de djärfva
och oförvägna motiven, konstnären för hvilken den
ögonblickligaste rörelse i eri fågels flaxande eller en
räfs infall icke är en hemlighet!
Det är dock ett faktum, att Fjæstad började som
elev åt Bruno Liljefors. Första gången jag hörde
hans namn var det just af läraren. Det var 1894,
det år då Liljefors krupit ut ur den uppländska
skogen, där han dittills haft sitt ide, och börjat fundera
öfver, om han inte skulle kunna lära sig att måla
vatten. Vi kommo att bo tillsammans i en liten
konstnärskoloni ute i Stockholms skärgård, och det’
var då som han en dag började tala om en karl, som
hette Fjæstad och som "kommer att bli en riktig
målare en dag". "Fast", tillade han, "hittills målar han
så ingen kan komma underfund med hvad han
menar. Men det beror väl på att han menar någonting
själf".
Den tiden lär Fjæstad i alla fall ha haft en annan
sorts berömmelse. Han hade slagit rekord på bicykel
Mälaren rundt och ansågs ha de kraftigaste vådor i
Skandinavien. När man nu ser Fjæstads .taflor,
så-tänker man minst af allt på bicyklar eller
automo-biler. Det får vara någonting ursprungligare, skidor
allra minst.
Det får man emellertid säga, att man skall vara
en stark karl för att i sin ungdom ha stått under
omedelbart inflytande af en så stark personlighet som
Liljefors och ändå ha kunnat gå sina egna vägar,
obekymrad som om ingenting händt. Det är ett
rekord som är vida märkvärdigare än rekordet Mälaren
rundt. Det är också oanfäkteligt: icke ett enda drag
påminner om läraren.
Det märkvärdigaste är emellertid att Fjæstad var
sig själf redan från sitt första oftentliga framträdande.
Så vidt jag kan minnas utställde han första gången
på Konstnärsförbundets utställning i Stockholm 1898.
Han hade då målat tre eller fyra små dukar, grått i
grått, nästan utan färg, blott ton mot ton. De gjorde
\
I
I
’*’ V; ’c’
f . ’ * ’
-’"*\\y.
«;:
v i»
’ /
Ef t-t fotnyrnfi
GUSTAF FJÆSTAD MED FAMILJ,
Kliché- Kem, A. B. Bengt Silfverspárre Sthlm—Gbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
