Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 6 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ENSAMHETEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF D. S.
Ar du trött af det bullrande hvardagslifvet?
Längtar du efter en stilla högtidsstund? Önskar du dig
ut i naturens ensamhet? Kom, jag vill vara dig en
tyst vägvisare! , Jag känner vägen. Den gick jag
mången gång, då sinnet var tungt, och då tankarna
voro oroliga.
Det är en smal liten skogsstig, på hvilken jag för
dig in. En liten stig; som smyger sig fram mellan
ljung och lingonris. Öfver oss hvälfver sig himlen.
Dess färg är så skiftande som stämningarnc i en ung
människosjäl. I dag är den klarblå med lätta små
dunmoln. I morgon är den kanske dyster och mörk.
Vi följa stigen, vi hoppa öfver "startan", vi komma
in i den tysta furuskogen. Där är dagern dämpad.
Där luta högstammiga furor sina kronor tillsammans
och hviska om nejdens stora ensamhet, om
högtidsstillheten, som råder. Där letar liten bäck sig väg
mellan tufvor och stenar. Den sorlar så muntert,
som hade den inga mödor att utstå. Och likväl är
dess väg trång och ofta stängd. Öfver bäcken böja
sig ljusa björkar. De samla gyllene skördar af glada
solstrålar i sitt löfverk och spegla sig sedan i det
klara vattnet.
Vi gå längre men stanna, då vi skymta en gammal
stuga. Den är grå och lutande liksom hon, som
kallar den sitt hem. Tunga år ha härjat dem båda. En
gång delade den gamla Kristina stugan med kära an-
Uppe i Löthagen, bakom ån och nyodlingen, låg
stugan där hon bodde. Det var en liten, liten gumma
med små klara ögon och ett förnumstigt uttryck i det
af en massa skrynklor fårade ansiktet. Föröfrigt
heter hon inte alls Karlsson, utan Svärd efter mannen
sin, som nu varit död i 30 år, men hon hade i så
många år hushållat åt gubben Karlsson, att hon så
småningom fått hans namn och, när han dog, hans
stuga. Den var låg och bofällig, endast med ett rum
där den stora öppna spisen tog bort en fjärdedel och
möblerna få och liksom fasta vid väggarna. Soffa
framför det ena fönstret, bord framför det andra.
Nog har ni varit inne i många sådana stugor! Om
sommaren äro de minst till sin fördel. Då äro de
allt för fulla af värme och flugor, men en vinterdag
då snön knarrar och kylan målat isrosor i grannaste
diamantskiftningar på fönstren, då skall man se dem.
Kanske inte alla känna det så, men för oss som lefva
och dö bland dessa små stugor, för oss är det alltid
något af hemfrid där. Detta enkla bohag som nötts
blankt af arbetsamma händer, den gifna platsen för
hvar sak och likheten dem emellan, allt detta sätter
prägeln på dem af hvad de äro — ett hem.
Det stundade till jul och gumman Karlsson satt
i soffan och kardade ull, som låg framför henne i ett
kålfat, och kardorna i ae gamla skrynkliga händerna
gingo sin jämna skrapande gång. Hon satt där och
tänkte på forna tider, som hon numera alltid gjorde
i ensamheten. Tankarna dröjde nu som alltid vid
honom, Axel, sonen som rest till Amerika och blifvit
herre, som glömt hemland och mor och numera
aldrig skref.
Hon hade många bref från hans första tid där ute.
Bref, som hon inte kunde läsa numera, sedan ögonen
blifvit skumma och som hon delvis aldrig förstått.
De lågo där borta mellan bibelns blad uppe på
dragkistan.
Se’n slutade han skrifva och i många år trodde hon
honom då vara död.
Så en vinterdag som denna kom fröken Elsa från
höriga. Det var en lycklig tid fast brödet var knappt
och arbetet hårdt, ty kärleken hade blifvit bofast
därinne i det torftiga hemmet. Men tiden gick och det
blef tomt och tyst i den lilla stugan. Döden hade
nämligen kommit och ryckt bort dem, som skulle
stödja och värna hemmet. Slutligen var gamla
Kristina ensam kvar. Hon, som alltid haft en vanför
kropp, hade fått öfverlefva de starka och
arbetsdug-liga. Var det ej underligt?
Ibland, då de darrande händerna blifvit för trötta af
stickstrumpan, lät hon dem sjunka ned i knät, under
det tankarna kretsade kring detta enda: "hvarför
lämnades jag kvar?" Då böjdes det gråa hufvudet
djupare och djupare och den darrande handen fick stryka
bort tårarna. Ensamhet-känslan blef henne så stark,
att hon aldrig fick mod förrän hon knäppt händerna
samman och bedt den trofaste Fadern i himlen att
vara henne nära.
Men när hon så bad kom friden ned och fyllde
den gamla kvinnans hjärta, så att hon måste tacka
Gud för den stora ensamheten, som fått föra henne
närmare Honom.
— Är du trött af det bullrande hvardagslifvet?
Längtar du efter en stilla högtidsstund? Kom då med
till dem, som slitit ondt i världen, men som funnit
frid i ensamheten med Gud!
Blicka in i deras allvarliga öga! Det skall göra dig godt.
herrgården med ett papper och sade hon skulle skrifva.
på, så skulle hon få ut 100 kronor från sonen i
Amerika. Gumman Karlsson mindes det så väl och
mindes hur hon alldeles inte begrep det–––-
Hon lade ned kardorna och nickade. Ja, hon
begrep det inte nu häller, hur det kunde gå till, men
ännu 4 gånger hade hon fått likadana papper från
postkontoret och efter att med stor möda ritat dit sitt
namn, mycket riktigt för hvar gång utfått 100 kronor.
Men aldrig en hälsning, aldrig mera något bref.
Pängarna voro nog bra förstås, och de hade både
minskat hennes lefnadsbekymmer och gifvit henne ett
visst anseende i grannarnas ögon. Nu hade flera år
gått sedan sista sändningen och nog var han väl död nu.
Gumman nickade, torkade ögonen på den rutiga
halsdukssnibben och vred sig på sofflocket för att
taga ned allmanackan, som hängde i ett snöre på
fönsterposten.
Det var 30 nov. i dag. Jaha, Anders ja, — hon såg
ut och skakade på hufvudet vid åsynen af takisen
som hängde långt ned för fönstret och snön som låg
som hvitsås på paltbröd. Knallar och stubbar stucko
kala upp men på släta marken och i snår och
skrymslen låg snön ganska djup.
- Således lenväder i jul igen — sade hon för sig
själf.
Både väderleksprofetior och kardor stannade dock
helt tvärt, ty utanför på bron hördes raska steg och
någon bultade snön af sig på trappstenen.
Det lät som fröken Elsa!
Gumman klarnade upp och öfver de vissnade dragen
gick ett skimmer.
Fröken Elsa var det bästa på jorden, var för henne
den gamla ensamma fattiga människan so.en i hennes
lif. Fröken Elsa hade hon burit på sina armar som
litet leende barn, sett växa upp och lärt älska än
mera under de sista åren.
Det var hon, fröken Elsa, som för 10 år sedan
med stor rund barnstil skrifvit till Amerika och tackat
för pänningarna den första gången, de kommo. Hon
GUMMAN KARLSSON.
FÖR HVAR 8 DAG E. G. S.
— 220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
