Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 6 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG ARSENIUS.
NÅGRA KONTURER TILL ETT KONSTNÄRSPORTRÄTT AF MARI MIHI.
Det var en
junimorgon förra året, en
strålande försommarmorgon
ute i Vineuil. Trött af
långa färder, hade jag
hvilat ut i Georg
Arsenius’ vackra villa,
om-spunnen af blommor
och grönt, skuggad af
lummiga kastanjer. Vi
sutto i den lilla
trädgården, hvars höga
skyddsmurar omslöto en värld
af solig frid, där rosorna
doftade från spaliern och
fåglarna kvittrade på
rabatterna.
Därnere på pelousen
framför Chateau de
Chantilly, inom en half
kilometer från oss,
tränade jockeyerna sina
hästar till kommande
grand prix. Små, seniga
karlar, ibland
fullkomliga barn, ibland pojkar
som åldrats, krokiga i
ryggen, med indragna
hakor och Todd Sloanes
benställning,
galopperade öfver det oändliga,
svagt kuperade,
gräsbevuxna golfvet.
På bordet mellan oss
lågo de sista nyheterna från turfen, ännu fuktiga af
trycksvärta. Mr Ridgeway hade åter haft en lycklig
dag, mr Edmond Blanc hade gjort ett stort förvärf,
men i det Schicklerska stallet var det något på tok,
ingen visste riktigt hvad. På de stora
löpningsbanornas pristagarlistor läste vi namnen på de ryktbara
stallarnes stjärnor bredvid namnen på vildt okända
outsiders. Baldrottningar med många säsongers
triumfer bredvid debutanter med oberäkneliga
möjligheter. Och nyss förut, på min morgonpromenad,
hade jag fått goda råd i öfverflöd af gamle mr Caroer,
den där vet mer om hästar och hästars öden än mr
Delcassé om marockanska frågan, och hvilkens måg
mr Lyrham just denna dag skulle rida Odalisque på
Longchamps.
Georg Arsenius visste allt detta — ack, hvem visste
det väl bättre än han! Hans älskade hästar, kretsade
i karriär på sina soliga elipser segrade och
besegrades, smektes af vännerna på sadelplatsen,
biografe-rades i spaltlånga artiklar, målades för furstarnas
pa-latser — men hvem skulle väl måla dem nu?
Ja, därom sporde han ej. Men denna stackars
skälfvande hand skulle aldrig mera fatta panna eller
ritstift.
Det konstnärliga seendet den rastlösa fliten,
målarens sanningssökande och ansvarskänsla inför
realiteten var honom medfödd, låg i blodet. Herraväldet
öfver tekniken hade han eröfrat i lifslång strid, hade
gjort det till sin egendom, till den lydige tjänaren i
sitt rastlösa arbete. Han var den, som intet mera
hade att lära, men allt att nå, var mästaren.
Så kom slaget. Handen, som så träget arbetat,
domnade, och färgerna torkade på paletten. — En
blind skald är ännu alltid skald, en statsman kan
styra världen från sjuklägret. Men pänselns och
GEORG ARSENIUS.
Kliché: Bengt Silfvenparrs.
mäjselns och stråkens
folk äro af skörare gods.
Och här var kärilet
krossadt.
Ett konstnärsöde, ett
människoöde, hvars
tragedi inte blir mindre
skärande därför att vi
sett stycket så många
gånger spelas. Och han
bar detta öde. Han var
sig själf ännu sedan han
sett sin lifsgärning
bruten. Han gick upprätt
som förr i en värld, där
han ej längre stördes af
något hopp. Hans tal
var lika älsvärdt som i
hälsans och
hänförelsens dagar; hans varma,
gråblå blick lika god
och öppen.
Hvilken sällsam bild
af förnäm, stilla och
svårtydd filosofi i vårt
modärna och otåliga
lycksökande, i vårt
envisa fasthängande vid
ett lif, som vi påstå oss
förakta i en tid, hvars
alla håligheter vi tro
oss ha genomskådat.
Denna bild målades
ej med pänsel och
färger, utan med tankar och gärningar. Och den blef
Georg Arsenius’ sista stora tafla.
* *
Carl Georg Arsenius föddes i Örebro den 8 juli
1855. Redan vid mycket unga år visade han
utpräglade anlag för konstnärsyrket, lust att rita, tälja i bark
och knåda ihop bilder i vax, detta framkalladt genom
att nästan dagligen se sin fader d. v. ryttmä¾tåren
John Arsenius i arbete vid staffliet.
De bilder, som förskrifva sig från denna tid, äro
inga klumpiga försök, i hvilka endast spår till likhet
kunde röjas, med felaktiga proportioner, stela
ställningar, primitiva, vilsna perspektiv, grof, tung panna eller
torr och grötig vattenfärgspåläggning. Tvärtom voro
de afslutade små porträttbilder, i hvilka likheten var
påtaglig, för att ej säga slående, karaktären väl
utträngande. Proportionerna voro uppfattade med en
förvånande säkerhet, konturerna rena och bestämda,
modelleringen väl uttagen och — när färg användes
— blef den pålagd med en lätt, vattenfylld pänsel och
ingalunda skrikande eller så. I landskapsbilderna
framträdde samma sinne för proportioner och
perspek-tiviska lagar samt en stor lätthet att placera in
motivet. — Sedan han en gång påbörjat en teckning eller
målning, fortsatte han lugnt utan att famla, utan att
mycket använda gummi. Kvalitén hos papper, blyerts
kritor, pänslar och färg betydde mindre, materialet
fogade sig villigt under hans fingrar. Redan i dessa
unga år framträdde allt detta, som sedan följde hans
konstutöfning: det eleganta i tekniken, mjukhet och
finhet i linien, sinne för de perspektiviska
förkortnings- och belysningsproblemen samt, i synnerhet detta,
att afsluta en ritning eller skiss redan första gången,
hvil-ket.sedermera skulle blifva.honom till så mycken nytta
och som ger förklaringen till hans talrika produktion.
År 1875 aflade Arsenius studentexamen; under,
gymnasietiden hade han jämnsides med de bokliga stu-
— 212 —
Efter portratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
