Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 9 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
LYSGAS UR JORDEN.
Kliehi: Kem. A.-B. Bengt Suf*er*parre Sthlm—Gbf.
Den första landtgård i Sverige, som upplyses med gas direkt
ur jorden torde vara Nya Vilhelmsfält vid Engelholm. Här
borrades tor minga år sedan efter vatten, och då ett borrhål på 60
meters djup upptagits, råkades ett vattenförande lager, hvarifrån
en stark vattenstråle uppsteg till 9 à 10 meters höjd ofvan
jordytan. Jämte vattnet uppsteg äfven gas, som vid antändning
brann med låga. Då under årens lopp vattenmängden
minskades mer och mer genom igenslamning i borrhålet och för n¾gra
år tillbaka alldeles upphörde, förnyades i år borrningen, hvarvid
åter såväl gas som vatten uppsteg Gasen visade sig efter
åtskilliga försök vara användbar för belysning, hvarför man beslöt
begagna sig häraf för gårdens behof. En gasklocka på 800 liter
uppsattes och därifrån leddes nu gasen in i samtliga stallar, där
den matar 4 gasglödlampor på 110 normalljus styrka hvardera.
Gasljuset kan i fråga om styrka fullt täfla med elektriskt ljus.
Gasen blir, till följd af den långa väg, den passerar genom vatten,
fullkomligt renad. Sannolikt kan samma b lliga och präktiga
belysning efter undersökning åstadkommas på andra ställen i landet.
Anne Sophie vandrar i de stora salarna på
Löf-berga. Det är längesedan hon först trädde in där,
och dock är det, som om allt ännu vore lika
främmande. Allt är så skrämmande stort på Löfberga,
inte en enda liten vrå att krypa undan i. — Anne
Sophie har lärt sig mycket under dessa år. Hon vet
nu, hvad de där skrämmande orden "nu är hon min"
inneburo. Hon vet, hvad det ville säga att hvarken
natt eller dag rå om sig själf, att aldrig en enda liten
stund vara sin egen. Allt skall han ha, han som
kallas hennes make, i hans våld är hon med kropp
och själ. Hon känner sig som en stackars liten
mussla, som suges ut af hafvets rofdjur. — Men hon
söker i allt göra sin make till viljes nu, hon har för
längesedan sett att motstånd tjänar till intet. En gång
har hon stridt med honom, hon har bedt, hon har
gråtit och fått böja sig. Det var då hon ej skulle få
vårda sin förstfödde. Det anstod inte en friherrinna
att sköta barn. Hade de inte tillräckligt med tjänare?
Och trodde hon kanske, att hon skulle få försumma
honom, sin man, för att hon födde en mängd barn
till världen? Då teg Anne Sophie som så många
gånger förr. Hon såg att hon var hjälplös.
Anne Sophie är mager nu,-och hennes kinder ha
inga rosor mera. Men ögonen kunna ännu lysa och
läpparne le — ett fint vemodigt leende, — då hon
ser på sina barn. Men baronen finner henne ej
längre så tjusande ung. Han njuter endast af den
första daggfriska ungdomen, och så söker han den
njutningen på annat håll. Då är det, som Anne
Sophie för första gången reser sig upp emot honom,
hon glömmer all fruktan, hon talar stolta, stränga ord.
Baron Halls röda ansikte blir hvitt af vrede. Hon
tror, att han skall döda henne. "Skall jag stå till
svars inför dig?" hväser han mellan sammanbitna
tänder. Och han tar henne på sina starka armar, bär
ut henne och stänger in henne som ett vanartigt barn.
Anne Sophie låtsar aldrig om hvad som händt. Men
hennes ögon ha förlorat sin glans, och kring de tunna
läpparna har kommit ett drag af bitterhet.
Och åren gå, barnskaran växer med hvarje år, och
Anne Sophie blir allt tunnare och blekare, hennes
ögon allt tröttare. Och då det elfte barnet kommit,
är det slut. Hon ligger där så stilla, hennes hufvud
med det rika, gula håret hvilar tungt mot den hvita
kudden. Hon är så trött nu, Anne Sophie, att intet
skrämmer henne mera. Hon är ej rädd för plågor
och död, det finns endast ett, som skulle synas henne
svårt, att lef\a.. Det rör henne föga, att baronen
stormar och svär, att hon ej har rättighet att lägga sig
och dö från allt. Hon känner, att han ej kan hindra
henne från att nå den stoia stillheten. Därute
blomma äppelträden lika rikt som i hennes barndoms
fridfulla dagar. Hon ligger och ser på de skära
blommorna och glider så stilla in i det stora lugnet, i en
frid, djupare än de ljusa barnaårens–––-
— — — Men, kära barn du sitter ju och gråteri
Mor stryker ömt håret ur min panna. Då vaknar jag
upp ur mina drömmar. Än en gång ser jag på det
lilla medaljonsporträttet framför mig, så gömmer jag
det långt, lånja inne i sin låda.
Men ofta. då jag betraktar farmors porträtt med de
hopknipna läpparna och de trötta ögonen, tycker jag
mig därbakom skymta ett mjukt litet ansikte med
halföppna läppar och ett par ögon, glittrande af
skälmskhet och lefnadslust..
VIII ÅRG. 10:E HAFT. INNEHÅLLER:
Per Johan Bråkenhielm. — "Oscar I:s minne" firar 30 årsjubi
leum. - Frithiof Hellberg. † — Härtigpare’s af Västergötland
nya Djurgårdshem. — Oscar Andersson. † — I Amerika
uppburen, landsman. — GeheimemedicinalrådetPassow. — Svensk
öilogsman i Tanger. — "Gamla porträtt" af Sten. —
Statyaf-täckning i Lund. — Sveriges första elektriska normalspåriga
järnväg. — Trenne af årets Nobelpristagare. — Ryska
kadet-ter aflägga sin tro- och huldhetsed. — Den fruktansvärda
explosionen i Annen. — Processen mot Köpenick-kaptenen. —
Den Amerikansk-Japanska spänningen. — Jordanvatten till
Amerika — Veckans porträttgalleri. — Lysgas ur jorden’.
A)/.» f Återgifvande af text eller illustr. ar H. 8. D utan
\JUo»* särskildt medgifvande förbjudes ======================
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI, GÖTEBORG- 1906.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
