Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 21 Oktober 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
SIGURD. †
FÖR HVAR 8 DAG AF MARI MIHI.
ALFRED HEDENSTIERNA.
F. 1852.
Hufvudstadens jätteorkester af skramlande kärror,
automobilrytande, spårvagnspinglande. af människosorl,
hundskall, hammarslag, af alla dessa falska ackord,
som ingå i den tusenstämmiga trafikorkestern spelade
oafbrutet på torg och gator, på gränder och gårdar.
Men jag vill gärna tro att där blef stilla en sekund
i Smålands steniga björkhagar, att oktoberstormen
slutade att slita i de gula löfven, att prasslet i den frusna
vassen domnade bort och att de små skogssjöarna
lågo grumladt blanka som en julimorgon, att plogen
stannade på halfva fältet och att tröskverkets surrande
icke hördes den sekund, då Sigurd ingick i tystnaden.
Halfblind, bruten af plågor, trött på arbete och
strider, mätt på beröm och ryktbarhet, mätt också på
tadel och afund har de svenska hemmens diktare
in-trädt i det fadershus dit han länge längtat.
De svenska hemmens diktare — ja, hvem var det
någonsin så som han! Han älskade sitt land med en
värme, som tager sig uttryck i dessa otaliga
berättelser han strödde omkring sig och som mottogos af en
publik, så talrik, att ingen inländsk pannans man
kunnat berömma sig af en sådan skara trogna. Men
framför allt älskade han sin vana, karga småländska
fosterbygd på ett sätt som de senare årens
hufvud-stadsvistelse aldrig kunde motta. Alltid påpekade han
sitt främlingskap i Stockholm och blef aldrig andligen
rotad där.
Alltid komma också hans skildringar från
skogarnas djupa revir, från insjöstrand, från herrgårdar och
kojor att vara lefvande ibland oss. Ty det kynne, som
där ger sig sådana präktiga uttryck är så besläktadt
med det rent nationella, det som rör sig i hvarje
svenskt sinne, att generation efter generation kommer
att gå tillbaka dit för att känna igen sig själf.
Han kände sitt folk, kände dem alla såsom det så
väl sagts nu vid hans bortgång: "Soldaten i sitt
rödmålade torp framme i skogsbrynet, patronen på
herrgården med det brutna taket, bonden i huset med de
hvita fönsterramarna, handelsmannen i byn och
back-stusittaren borta på mon. Han hade lefvat bland detta
folk och vuxit sig in i dess förhållanden. Därför
kunde han mästerligt skildra dess lif. 1 hälg och
socken, under hvardag och vid fast."
Sigurds första framträdande ägde rum i den
nationella dekadensens och den flacka kosmopolitismens
brytningsdagar. Kärnsund såsom han var till hela
sin läggning, en jätte i kraften, drog han blankt emot
dessa sjuka världsförbättrare, mot den modärna s. k.
stora kärleken, hvilken förutsätter att åtminstone den
ena af parterna är gift. I stridens hetta gaf han
ofta hugg, som han kunde besparat sig — det är sannt
— men det ärliga mod, med hvilket han svängde sitt
svärd för hem och härd gör honom till en af våra
hjältar. Fienderna sparade honom inte häller,
"humoristen från Växiö" blef en skottafla för tusen pilar.
På alla sätt sökte man komma honom till lifs. Man
misslyckades dock, och
tröttnade.
Humorist i sin diktning,
var han det också i sitt
lif. Han skämtade t. o. m.
med sina egna krämpor.
— Hur är det med dig,
sporde jag en gång, då jag
vid ett tillfälligt
stockholmsbesök mötte honom på
Sturegatan.
— Jo, sade han med sin
egendomligt gälla stämma, jo,
jag mår alldeles briljant. Om
dagarne sitter jag och skrifver humoresker och om
nätterna ligger jag och vrider mig i ischias.
Det har sagts att Sigurd var allt för känslig för
kritik och endast ville höra beröm. Sådant är
missuppfattning. Sigurd kände själf svagheterna i sitt
förfat-tareskap och vidgick dem ofta själf. På en stor
studentfäst för sju år sedan sade Sigurd bland annat i
ett tal, att den, hvilken liksom han fått under åratal
och med en arbetsdag af fjorton timmar knoga både
som journalist och skriftställare, både med att skrifva
för dagen och för framtiden, den människan blir
aldrig hvad den kunnat bli, den lär sig att inse sin
egen begränsning på samma gång den tömmer alla
sina krafter för att krossa de hinder, som innestänga.
Vid Alfred Hedenstiernas bår höres ej belackarnes
smattrande stenrägn. Från fiendernas läger höras inga
missljud. De förstodo till slut att de ändå innerst
voro hans vänner, af samma blod, svenskar såsom
han och att han agade därför att han älskade. Det
är frid öfver hans minne. Kämpen där ytterst till
höger hedras i döden. Inför dess tysta majestät
ropas: ned med vapnen!
De som kunde skratta och gråta, de voro Sigurds
folk. Otaliga gånger har han lockat oss till löje, en
gång till tårar — då han gick . . .
Mari Mihu
— 40 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
