Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 1. Den 7 Oktober 1906
- Bo Bergman
- Mitt Stockholm. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BO BERGMAN.
 |
Bo Bergman
H. 8 D:s stockholmsfotograf. Kliché: Bengt Slifversparre. |
Vi meddela här porträtt af författaren Bo
Bergman, hvilken fällde utslaget vid bedömandet af de
till H. 8. D:s stora litterära pristäflan inlämnade
arbetena. Bland dessa eröfrades som bekant första
priset af Eugène Almqvists roman "Höga visan",
hvars publicerande med dagens nummer tager sin
början. Samtidigt inflyter en ny af Bo Bergman
författad skildring "Mitt Stockholm".
Bo Bergmans litterära bagage är icKe vidlyftigt, men
det är likväl vägande. Han har utgifvit två böcker,
diktsamlingen "Marionetterna" (1903), och
novellsamlingen "Drömmen" (1904). Härtill komma de
recensioner och berättelser, som han publicerat i tidningar
och tidskrifter.
Bergman är född den 6 okt. 1869; student 88; låj»
ett par år i Uppsala, men måste af sjukdom afbryta
studierna. Rönte under Uppsalatiden liflig inverkan
af de då pågående litterära brytningarna.
Vanitas vanitatum — kunde stå som motto öfver
Bergmans dikter och noveller. Allt är fåfánglighet.
en villa, en dröm — det bästa går oftast under —
och intet har bestånd. Renans ande går igen i Berg
man, äfven hans satir. Och liksom den store
religionshistorikern hir den svenske poeten ett oändligt
varmt hjärta; på botten af hans diktning lyser idel
medkänsla me i svaga likar. Följande lilla dikt är
betecknande nog.
Efter femte akten.
Det blir så mörkt på scenen där vi spelat.
Vi äro dockor, dockor är publiken.
Ett stormlifs lust och ångest ha vi delat,
och ekot darrar än af slutrepliken.
Nu komma alla råttor med kritiken
och tassla om, hur dramat blef förfeladt.
Vi stänga dörren till kulissens riken,
och världen får som världen en gång velat.
Så gå vi hvar till sitt, och natten stiger
som ett omätligt grafhvalf i det höga.
Min rygg är böjd och slocknadt är ditt öga.
I frusen stillhet allt omkring oss tiger.
Vi höra blott, där lutade vi vandra,
hur våra hjärtan ropa på hvarandra.
*
MITT STOCKHOLM.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
Det är icke ett Stockholm; det är många. Vi ha
hvar och en sitt, och det som varit vår barndoms
och ungdoms är icke våra mannaårs och blir kanske
icke vår ålderdoms. Vi känna oss hemma i olika
delar af staden, allt efter som vi växa upp och vårt
lif söker sig en yttre omgifning som så nära som
möjligt sluter sig till vårt inre, till de tankar, och
drömmar vi gå och bära på. Landskapet blir kuliss
åt själens drama.
Åtminstone har det varit så med mig. Jag minnes ännu
skolgårdens sandöken, trist och grå i novemberregnet.
Ingenting kunde bättre illustrera mitt lilla förfrusna
jag då för tiden än denna fula slätt, där man hörde
lokomotivens eviga tjut från norra bangården och såg
fångvagnarna med sina blå gardiner stanna framför
spinnhuset på sidogatan. I åtta långa år irrade jag
omkring i öknen, och ett år var något på den tiden.
Det var en liten evighet som man misströstade om
att någonsin komma igenom. På ett år kunde man
få hundra anmärkningar och mista alla hyggliga lärare.
Det var bara matematikläraren, som aldrig dog när
han skulle.
Emellertid slapp jag loss ur öknen till sist, som
Israels barn. Jag blef student, och därmed ändrade
också landskapet sig. Ack, den vårens Stockholm!
Det var en sjungande dröm i sol och grönt, det var
Hagas månsken som inte behöfde några Dahlgrenska
kommentarier, det var Strömmen i blåsande
flaggskrud och "Le père la victoire" skrällande mot Jakobs
kyrkas spetsfonster, det var lyckliga timmar med
vänner, som nu äro döda eller icke längre vänner, och
det var världen i rampljuset: Vasateaterns olymp med
den sköna trojanska drottningen, som i
adresskalendern bar det mest svenska af alla svenska namn,
Anna Petterson . . .
Allt detta var det och mycket till. Jag minns knappt
att det ko,m någon höst det året, men det kom så
många flera höstar sedan. Mitt Stockholm gjorde åter
en scenförändring. Jag hade börjat läsa böcker af
det Sverige, som på den tiden kallades det unga och ■
afskyddes af det gamla och som nu är det gamla själft
och har gråa hår och ära nog — då hade det bara
gråa ögon, jag menar ögon, som sågo grått. Det
landskap, som lefde i dessa böcker, var de yttre
malmarnes, förstadens. I den gula regndimman reste sig
blindmuràr, där det dröp af putsen, och på de leriga
gatorna rullade en rad af arbetsåkdon.
Vinkelaxel-kärran var tidens litterära ekipage, och dess Pegasus
dugde illa om han inte hade länderna fulla af
piskslag och hälst också haltade, åtminstone i versen.
Himlen hängde låg och skiffergrå öfver taken, och
solen tilläts inte att lysa annat än som reflex från ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:41:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/8/0018.html
